Inne på gården till höger i Smala Gränd n:r ligger ett anspråkslöst hus, vid vars ena sida syns ett par trappsteg som bära nedåt. Fruktar man icke för mörkret så stiger man vackert ned och befinner sig då, efter en liten stunds försiktigt trevande, vid en tämligen bred dörr, vilken förvarar ingången till tunnbindars - mästaren Fickers och hans kära husfrus, moster Netas, lokal i jordvåningen.
Det gör gott i hjärtat att se hur snyggt - nej, det var för litet - hur riktigt fint moster Neta håller sitt lilla rike.
Det var lördagen efter den omtalade lustturen. Moster Neta var i dag vid ett ovanligt blitt och tacksamt lynne, vilket kanske torde få tillskrivas den omständigheten, att det elaka, lilla betydelsefulla uttrycket »ah!», som alltid följde på fars knarrningar i skåpdörren, icke mera än fem gånger låtit höra sig. »Gud ske lov», suckade den goda kvinnan i sitt andäktiga hjärta, »Herren har välsignat mitt lyckliga påhitt! Om gubben också märker något, törs han inte fråga».
Moster Neta, den kloka människan, hade gjort ett rön, som det vore samvetssak att icke meddela, emedan, det torde komma andra i lika belägenhet stadda hustrur till någon nytta.
Det är bekant, att gubben Ficker mycket älskade den blå flaskan. Ja, han älskade den stundom till en sådan höjd, att han lät den fara bort med sitt goda förstånd, att icke tala om hans arbetsförmåga, som vanligen icke var stort bevänt med efter klockan tolv på dagen. Sedan hans hustru nu i många herrans år lidit en hel hop saker, som kunna vara mindre angenäma medan ungdomskraften hjälper till att draga lasset, men bliva nästan outhärdliga vid en längre framskriden ålder, beslöt hon uppfinna något medel att göra gubbens promenader till skåpet oskadliga, en sak, vilken syntes henne av så mycket mera övervägande vikt som hennes korvbeställningar och blomstermångleri i alla fall icke ensamt förslog att leva av och betala hyran med.
Sedan moster Neta mycket begrundat ämnet och man måste medgiva, att det förtjänte ett djupsinnigt begrundande - påfann hon slutligen ett medel, lika förträffligt som oskyldigt. Hon skaffade sig nämligen tvenne flaskor, alldeles lika med den hennes man hade, och fyllde dem, den ena med två tredjedelar finkel och en del vatten, den andra med hälften av vartdera.
När nu far på morgonen tagit de första tvenne alldeles oförfalskade suparna - han hämtade själv sitt brännvin och inlåste det - bytte hon behändigt om och ditsatte den andra flaskan i ordningen. Strax på eftermiddagen utbyttes denna mot den tredje.
Så hade det regelmässigt gått till i flera månader, och verkan av kuren var så påtaglig, att tunnorna icke allenast bearbetades om eftermiddagarna, utan gubben tycktes till och med - ehuru han i början av den nya dieten supit tredubbelt så mycket som vanligt - småningom känna smaken för väggskåpet avtaga, vare sig att det nyktra tillståndet för ovanlighetens skull gjorde honom nöje eller att han tyckte det ej lönade mödan att intaga mer än ordentligt, då han ändock icke blev - »salig».
»Hör, mor», började mäster Ficker och höll litet upp med arbetet, »varför kokar du buljong nu var enda dag? Förr var det stort, om vi hade den på sönda'n.
»Det är därför jag har så mycket köttben, vet jag. Se'n jag skavit av köttet till korv, kokar jag soppa på benen. Det styrker dig, far!»
»Ja ha, den styrker mig mycket, men ändå vore det roligt, om du någon gång ville koka välling eller så: den dieten, jag höll förr, var jag så van vid.»
»Mjölken är för dyr, min gubbe! En kan inte mäkta koka god välling.»
»Något annat då - du brukade förr ha vattensoppa ibland. Det är en god mat, och vattnet ha vi oköpandes.»
»Men inte sviskon och sirap. Sådan soppa är bara för rikeman: den får du slå ur hågen! Du måste i alla fall själv tillstå att du mår mycket bättre, se'n du ständigt lever av buljong.»
»Hm, hm, det kan vara både så och så. Men jag har just en tolvskilling, som du skall få till en kanna mjölk, om du bara kokar välling i morgon middag.» Saken var den, att gubben satt sig i sinnet att också göra ett rön. Han misstänkte att buljongen styrkte honom mera än nödigt var. Dessutom kände han en viss hemlig längtan att åter en gång, om också blott för en enda dag, komma i sitt gamla »ljuva» tillstånd.
Moster Neta hade tillräckligt skarpsinnighet för att märka var skon klämde far och gav således det äskade löftet om vällingen, men hon var nog slipad att göra det med en motvillighet, som tydligt bevisade mäster Ficker att även hans hustru insett buljongens inverkan.
Glädjande sig åt morgondagen, den han föresatt sig att riktigt njuta, drev gubben Ficker sitt arbete med en ihärdighet, som gjorde, att han redan klockan sju slutat den färdiglovade tunnan. Han gick nu över till mors kabinett, att se efter vad det led med korvgörningen.
Mäster Ficker, sådan han nu stod där, var en liten rolig figur. Hans höjd var betydligt under medelmåttan, men hans mage en hygglig kopia av det trevliga kärl, varmed han dagligen sysselsatte sig. Ansiktet stort och brett, hade en väldig massa grå polisonger, och över pannan reste sig ett litet torn av gulgrått hår, som, oaktat moster Netas strävan med vatten och borste, likväl undandrog sig all civilisation. För övrigt såg gubben gladlynt och kry ut.
När klockan slog halv tio gick det i trappan. En ljusning utbredde sig över de moderliga dragen. De lyssnande öronen bedrogo sig ej. Det var sonens gång och nästa minut stod han inne i kammaren.
»God kväll, snälla mamma, tack för sist!» han kysste moderns hand. Gumman bjöd honom en hjärtlig kyss på munnen, varvid hon med innerlig ömhet klappade hans fylliga och rödlätta kinder.
»Hur mår pappa? Är han ute?»
»Jo du, han mår riktigt bra. Min själ och Gud, är inte gubben präktig, sedan jag hitta' på med mina flaskor, och det roligaste är, att han tror att han blivit så stark av all buljongen, han får i sig, att brännvinet icke mera biter på honom.»
»Men Gud hjälpe mamma, om han en vacker dag märker hur det är fatt!»
»Åh, han funderar aldrig ut rätta sammanhanget, var säker på det! Ser du, han har för goda tankar om mig att inbilla sig det jag skulle förstå mig på ett sådant vågstycke. För övrigt hoppas jag, att ingen kan säga annat, än att jag handlat alldeles rätt och att det är klokare på detta sätt förekomma det onda än att dagligen smågräla och gnata på honom. Eller vad menar du, barn?»
»Ja visst, och som det haft så god nytta med sig, kan det väl vara bra, kanske till och med rätt, men i alla fall, så - om jag en gång bleve gift, ville jag icke att min hustru gjorde mig några spratt. Öppet spel är ändå alltid bäst.»
»Det förstår du inte, min gosse, var säker på det! Öppet spel - kan tänka, så illa karlarna fara, om en förståndig och klok kvinna spelar litet bakom deras rygg, och det ändå bara till förekommande av kiv. I alla fall, mitt barn, blir det stor skillnad på dig och gubben. Vart menar du det skulle burit hän, om jag jämt och samt jamat ja till allting i tid och otid? Ack, min Gud, då hade vi väl suttit på gatan vid detta laget, om vi ej redan långt för detta svultit ihjäl. Nej, ser du, om en man har den olåten att ta' en tår på tand, så får en stackars hustru firma sig i det, om det ej går över mål och märke. Men gör det det» - moster Neta gjorde här en ganska barsk min - »så skall hon, ta mig böveln, hålla sitt fat i helgelse, ta' bladet från munnen och säga sin oförgripliga tanke rent ut. Och hjälper det ändå inte, utan allt blir vid det gamla, då må man bruka list, för det är både tillåtet och tillbörligt. Det säger jag, så sant jag heter Neta Brita Ficker!»
»Jag menar mamma är ordentligt ond: jag blir ledsen på mig själv då.»
»Nej, min gosse, ond är jag visst icke, för du förstår ej bättre. Men det kan jag säga dig i förtroende, att om du blir så lycklig att få din kära förnäma kusin Luschi till hustru, så sanna mina ord, om inte hon spelar dig värre spratt än jag gjort min gubbe, för jag vet, Gud ske lov, pa samvete, att jag ej lagt två strån i kors, som ej varit till hans eget bästa.»
»Hur kom nu mamma att göra den jämförelsen?» sade ynglingen blygt, och hans kinder upplågade i den starkaste rodnad. »Skulle väl jag någonsin kunna sträcka tankarna till Lisa? Jo, det vore visst parti för henne, som kastat ifrån sig så många anbud!»
»Åh, underligare ting har jag upplevat i min dar! Hörde du inte vad kusin Lassman sa'? Ack, han är en välsignad man, en ärones man! Jag önskar inte livet ur honom, jag, som de andra, ty det är jag säker på, att får han leva, kommer du alltid på grön kvist. Och huru syster min slår sina bukter, tror jag aldrig, att kamrern gör Luschi ensam till sin arvinge. Men si, fick du och hon hälften var, då kunde det bära ihop och bli något av. Jag tänker något, jag, fast jag gud ske lov lärt mig tiga tills tid blir att tala.»
»Mamma bygger slott i luften?» menade han med en halv suck.»Det syns nog hur pass Lisa eller Lucie, som de kalla henne, aktar mig!»
»Bry dig om det, lille, min gosse' Det har finare och sippare jungfrur än Lisa ratat kålen och sedan varit sa glada att äta upp den. Visa dig bara inte för ödmjuk! Men du är för enfaldig, rent av för enfaldig, mitt stackars barn!»
»Det rår ingen för sitt lynne, tänker jag.»
»Lynnet är bra», rättade modern, »det är inte att säga på, och enfalden ligger inte i lynnet, utan i hjärtat. Du har, gud ske lov, nog huvud och får helt och hållet mitt födgeni, det märker jag tydligt, när vi tala om sådana saker, som höra till ditt yrke. Men, som jag nyss menade, då jag kallade dig enfaldig, du är för god och för blyg, du har för ringa tankar om dig själv och för goda om Lisa. Tag du mod till dig, håll din peppar så god som hon sin och var inte för överdriven i tjänstaktighet, annars vänjer hon sig vid att anse dig som en betjänt!»
»Ja det är just det som grämer och nedstämmer mig. Om hon någonsin bemötte mig som släkting, så vore det något men riktigt som en betjänt, mamma kan tro det är surt nog!»
»Ja, ja, jag ser väl vad det behagsjuka stycket uträttat! Men Luschi är inte elak, om hon bara blir tagen på rätta sättet. Ställ dig så, att hon får bättre tankar om dig, börja att prata med henne och var som andra karlar!»
»Det är lätt sagt, men bara jag öppnar munnen, vips klipper hon av det bästa jag kunde säga bara med ett enda drag på läpparna eller med en retsam blick. Hon kan ibland se så förargad på mig, att var bloddroppe kommer i jäsning.»
»Nå, så Gud give du en gång ville jäsa över... Men tyst, här kommer gubben!»
Moster Neta kastade duken på bordet, och snart satt den lilla familjen omkring lördagsaftonens välfägnad. Ficker juniors uppmärksamhet var likväl för mycket delad att njuta därav som vanligt. Han åt helt litet, men tänkte dess mer, något som var alldeles motsatsen av hans vanliga förhållande.
Vad Ficker senior vidkom, så åt han av hjärtans grund. Hans lynne var ljuvligt stämt vid tanken på morgondagens stora fest.
Morgondagen kom. »Det är en skön sabbat!» sade gubben, då han reste
sig upp i sängen och såg solen skina in. »Gud fröjde alla själar!»
Efter denna korta och uttrycksfylla bön steg han upp, och så snart mor
gått åt köket att sätta på kaffepannan, knarrade skåpdörren. Men
moster Neta hade tagit sina mått och steg. Första grunden till det
stora rönet lades väl av mäster Ficker i äkta, ospätt finkel, men ack,
och ve, trots han ej lämnade någon möda ospard att komma i det
tillstånd, varefter han trånade, ville det dock icke lyckas. Med halv
förtvivlan suckade den stackars mannen vid dagens slut. Mjölkvällingen
tjänade till rakt ingenting. »Den olyckliga buljongen har alldeles i
grund förstört mig!»
