Redan tre gånger hade man i Stockholms Dagblad, bland dess »Diverse», haft tillfälle att läsa följande giftermålsanmälan
»En till äldre år kommen ungkarl, med solid förmögenhet och, gudi vare lov, alltid god hälsa, har år efter år funnit sanningen av skriftens ord att det icke är gott för människan att leva allena, vadan han önskar att genom ingående av ett lugnt och förståndigt äktenskap få det ödsliga i sitt närvarande läge avhjälpt. Rent ut får han dock förklara, att detta ingalunda må bliva en spekulation för någon grannlåtsdocka, som vill ha sig en gammal rik man att plåga livet av - något ungt fruntimmer kommer icke i fråga, ty den person, som införer denna annons, vill, ostörd av världslig fåfänga, framleva sin levnads höst vid sidan av en erfaren och öm maka och anser därför som förmånligast, om något medelålders fruntimmer, flicka eller änka, anmäler sig efter samvetsgrant övervägande med sig själv och inför den, som äktenskapet stiftat haver. För det viktiga steg, hon går att taga, bör hon likväl förete bevis om en hedrande vandel samt med sedlig uppfostran och ordinär bildning förena ett saktmodigt lynne, sträng ordentlighet, arbetsdrift och hushållsaktighet och slutligen ett av naturen gott och ömt hjärtelag. Alldeles utfattig bör hon icke vara - och om hon är änka - icke ha några oförsörjda barn. Den, som fäster uppmärksamhet härå och tror sig kunna uppfylla ovannämnda villkor, torde på Dagbladskontoret inlämna svar till Förmånlig friare, då vidare överenskommelse sedermera får träffas.»
Tre ganger hade annonsen, såsom vi redan antytt varit införd, och vår kamrer hade även erhållit flera svar. Men som icke något ännu behagat honom, hotade denna hans giftermålsanmälan att bli en stående artikel i bladet, då han en eftermiddag fick på en gång tre biljetter.
Själv hade kamrern hämtat dem, och då han kommit hem i sin kära kammare, satte han sig i soffan, tog upp glasögonen, torkade dem med näsdukssnibben mycket väl, liksom för att öva sig i tålamod, och sedan han därpå ur den på soffdynan placerade snusdosan tagit sig en sjungande pris, körjade han läsa. Men det var endast nedanstående svar, som tilltalade honom:
»Ett fruntimmer omkring 40 år, änka efter en hederlig man som hon levat i ett gott och lycklig äktenskap med, har fästat upmerksamhet vid min herres annons i Dagbladet. Det händer ofta att sådana annonser endast är ett otillbörligt skämt, men herrn synes mena alfvar och annars får jag säga att jag inte är av den beskaffenheten att jag låter narra mig.
Min ställning är mycket förmånlig, emellertid har mitt hjärta aldrig blivit någon riktig trevnad, sedan det blev ensamen; och en god make vore mig välkommen att giva all den vård åt, som mitt milda lynne vill så gärna. Om jag för övrigt svarar mot alla egenskaperna kan best avgjöras vid muntlig bekantskap. Jag vill blott nu säga att jag med en god uppfostran och vana vid ett bildat umgänge förenar mycke huslighet och ordning, och att jag aldrig nånsin lämnat mina hushållsbestyr i tredje mans hand. Svar kan inlämnas i mjölkmagasinet vid Kornhamn, adresserat till enkefru W. 40.»
»Hon!» sade kamrern och tog sig en lång pris. »Den där förefaller mig ej så oäven. Hon tycks icke vara så angelägen - det är redan ett gott tecken; och biljetten, fastän befängt stavad, röjer sunt förstånd och bekantskap med förnuftigare vanor än de bägge andra damerna tyck's ha!»
Vår kamrer stoppade pipan, gick funderande av och an på golvet, smackade, rökade, hostade och slog äntligen upp skrivpulpeten. Framför den satt han åter en stund, orörlig på den gröna kullerstolen. Men på en gång fattade han raskt i pennan och skrev med förvrängd stil:
»Mycket aktade fru!
I anledning av det grannlaga ämne, som oss emellan å bane kommit, tager jag mig härmedelst den friheten att föreslå ett personligt möte på Karlberg, nästkommande lördag, klockan 5 eftermiddagen, uti första allen till höger vid dammen, nedanför trädgårdsmästarebvggningen. I den förhoppning att icke bliva sviken på detta nöje och med övertvgelse att ett så estimabelt fruntimmer, som min fru tyckes mig vara, icke kan hava skrivit en sådan biljett utan en inre kännedom om sin förmåga att uppfylla de vilLkor, jag äskar av min blivande hustru, tecknar jag
med djup aktning
en ödmjuk tjänare, fastän
namnlös tills vidare.
P.S. Jag behöver icke nämna, vad som faller av sig själft, att den strängaste tystnad skall av mig iakttagas. Den bör vara huvudvillkoret för en affär sådan som denna.»
»Se så!» utbrast kamrern och hopvek skrivelsen, den han omsorgsfullt förseglade. Sedan han åter klätt sig för promenad, det vill säga i den buteljgröna syrtuten, begav han sig genast ut med sin biljett, ty en god sak borde icke uppskjutas.
Den viktiga angelägenheten blev snart beställd - och nu kände han sig så lätt om hjärtat, så glatt och liberalt stämd, att han beslöt att gå ned i Strömparterren och ta sig en »liten» jamaika.
Sittande längst fram i vänstra hörnet av »fönstret» och emellanat
smuttande på sitt glas, uppgjorde kamrern i tankarna den mest leende
bild av sitt framtida liv. Ännu en gång läste han den aktade fruns
biljett och övertvgade sig därigenom allt mera, att ett värdigt och
respektabelt fruntimmer måste ha dikterat det. Och då nu även hon å
sin sida längtade efter en äkta förening...
