Dagen, som var bestämd för kamrerns avresa, nalkades allt närmare.
Det var första gången han under själva högsommaren lämnade Stockholm, ty denna tid, som av annat folk helst begagnas att komma därifrån och då ferierna i verken och läroanstalterna medgiva ledighet, var just kamrerns egentliga arbetstid. net var då hans pälsverk som bäst behövde vädras och piskas, det var då flugorna icke skydde att tränga sig in i triangelns allra heligaste och nedsmutsa de dyrbara vasenla, de magnifika genomskinliga gammaldags porslinerna, det var då som alla dessa härligheter trägnast dammades med pennfjädrar; korteligen: det var någonting radikalt omöjligt att i denna farliga period lämna alltsammans värre än vind för våg, nämligen åt flugor och mal.
Men han måsle likväl nu resa. Ett fattat beslut var för honom otänkbart att göra minsta ändring uti. Om det var en småsak av aldrig så liten betydenhet, blev förhållandet likväl detsamma, ty sagt ord var sagt - och icke ens till själva triangelns förmån kunde något undantag från regeln äga rum.
Efter åtskilliga funderingar över den rysliga nödvändigheten att lämna triangeln hjälös, tedde sig för kamrerns inre blick en plan, den han väl flera gånger förkastade, men likväl slutligen nödgades lämna gehör. Om han t.ex. skulle anförtro åt någon människa den dyrbara befattningen att efterse skatterna! Och i sådant fall vem vore den värdige: Lisa skulle mottaga det största förtroende, som kamrern hittills lämnat någon dödlig.
Aftonen före avresan till Västergötland - det var den längsta tur kamrern gjort i friareärenden - gick han till fru Norman. Hon, som emellertid anat att han skulle komma för att taga avsked, hade visligen gått bort, ty huru mycken hållning och takt fru Norman berömde sig av att äga, föreföll det henne ändå litet förargligt att träffa kamrern efter mötet pa Karlberg. Den värda frun var således hos en kaffesyster, hovmästarinnan befann sig i ståndet och Lisa ensam uppe i den lilla vaningen. Kort före kamrerns ankomst infann sig likvisst kungl. sektern, som ofta nog var hos fru Norman att erlägga hyran för möbler, sängkläder etc., varvid han vanligen även erlade några små artigheter, vilka han kunde räkna sig till godo, de dagar han endast kom för att säga: »Nästa tisdag, onsdag eller torsdag åtta dagar kommer jag, fru Norman lilla!»
Rosell var således för närvarande hos den täcka Lisa, av vilken han dock hittills icke kunnat avlocka något gynnande tecken till uppmärksamhet. Man vet, att Lisa till hälften ansett sig som notarieus fastmö, och ehuru hon även i denna egenskap gärna gycklade med andra karlar, ville hon likväl ej ha mer än en gynnad älskare i sänder. Därför hade kungl. sektern endast varit hennes »gode vän», en ynnest, den han åtnjöt jämte flera andra.
Om Rosell känna vi att han hade haft vissa allvarliga tankar på Lisa, men sedan han gjort sig förvissad att hon ej blev kamrerns arvtagerska, hade dessa alldeles försvunnit, och han var nu mycket belåten att hans lätta kurtis aldrig tagit någon fart. Sina besök fortsatte han i alla fall, ty fru Norman var ingen oäven bekantskap vid knappa vändningar, och Lisa var och blev åtminstone en söt flicka, med vilken han gärna bortpratade en och annan av sina många lediga stunder.
Då kamrern inträdde, satt kungl. sektern vid Lisas sybord och lekte med ett trådnystan. Samtalet var glatt, fritt och litet högljutt.
»God kväll, Lisa! Var är din mor eller moster Malla? Sitter du här ensam med en ung karl - du lämnas ju vind för våg!» Kamrern tyckte ej om att Lisa hade så mycken frihet.
»Vind för våg?» svarade Lisa med en liten fnysning. »Jag är väl så stor, hoppas jag, att jag kan vakta mig själv!»
»Vid din ålder, mitt barn, behöva flickorna mest vaktas.»
»Icke för så allvarsamma unga män som jag», sade Rosell leende, »eller hur, herr kamrer? Har jag ej bättre dokumenterat mig?»
»Jo, det var sant - jag kommer ihåg nu, att kungl. sektern är förlovad. Nå, en förlovad karl bör ha reda på sig!»
»Förlovad - är han det?» utbrast Lisa skrattande. »Då måtte det skett helt nyss, för, såvitt han icke narrat mig, tog hans sista förlovning slut för tre år sedan.»
»Vad», utbrast kamrem, »var det bara gyckel?»
»Visst icke, det är en sanning, som jag vill våga liv och heder på, att jag för tre år sedan blev förlovad med brukspatron P:s dotter.»
»Nå, vad säger du nu, Lisa?» yttrade kamrern förnöjd.
»Jag säger, att han är en stor skälm, morbror, som icke tillägger, det var människa vet, att mamsell P. slog upp med honom efter några månader och gifte sig sedan.»
»Min bäste kamrer», inföll Rosell hastigt, »jag talade dock ingen osanning. Det gör jag aldrig. Hade herr kamrern t.ex. behagat visa så mycket deltagande för min obetydliga person, att efterfråga om förlovningen ännu fortfor, skulle jag lika sanningsenligt försäkrat, att det tyvärr ej förhåller sig så.»
»Men att uttrycka sig så, att det föll av sig självt att kungl. sektern ännu var förlovad karl, sådant var visst högst lovligt och förtjänstfullt! Jag hade haft bättre tankar om kungl. sektern - men det är ett vishetsspråk som säger, att man icke ser folk längre än till tänderna.»
Kamrern var tydligen missnöjd.
»Vad skulle jag i hast göra för att avvärja den dåliga tanke, herr kamrern syntes vara sinnad att fatta om mig, när jag så oskyldigt råkade framkasta...
»Se så, se så», avbröt kamrern den listige Rosell, som nog visste att gubben i Lisas närvaro ej gärna återkom till det ämrnet. »Se så, låt det nu vara nog om den saken - jag menar, vi förstå varandra!»
»Fullkomligt, som jag hoppas, men det skulle smärta mig, ja, på det allra högsta såra mig, om herr kamrern bibehölle mot mig det ringaste misstroende!
»Å nej, då jag tänker på saken, inser jag rätta sammanhanget och finner att kungl. sektern är en ganska klok ung man, som förstår i tid draga sig ur elakt spel.»
»Det gläder mig», sade Rosell med en lätt bugning, »att erhålla ett så hedrande vitsord av herr kamrerns läppar! De gamla veta, att klokheten icke är att förkasta... Men efter jag icke fick nöjet att träffa fru Norman hemma, skall jag utbe mig att nästa vecka få komma tillbaka och erlägga min hyra.»
Innan Lisa hann giva ord åt sin förvåning däröver att ett ordentligt hemligt förstånd fanns mellan morbror Lassman och kungl. sektern, var den senare redan halvvägs utför trapporna. Och nu belägrades kamrern med frågor.
»Det är alldeles ingenting, Lisa lilla, penningeaffärer, saker, som du icke begriper, mitt barn... Traktera mig nu med ett glas gott vatten och slå ett par droppar rom eller konjak uti, ifall du så har hemma!»
Lisa skaffade hastigt det begärda, men under det hon sysslade därmed, uppgjorde hennes livliga huvud allehanda historier och möjligheter rörande den lilla hemlighet, hon ville komma på spåren. »Säkert angick det mig: ah, jag skall nog leta utdet, blir jag bara någon gång ensam med Rosell - han kan icke tiga.»
Häruti misstog hon sig dock, ty huru förbindlig och intagande Lisa än var, frestades naturligtvis aldrig den artige kungl. sektern att säga, det han väl en gång tänkt allvarsamt på henne, men att kamrerns envishet i arvsfrågan gjort planen om intet.
»Nå, Lisa lilla, jag ärnar resa bort, göra en riktig långresa!» yttrade kamrern med vikt på tonen. »Vill du, som vanligt, taga hand om mina stackars fåglar?»
»Vad morbror ar lycklig, som så där reser vart han behagar! Jag skall gärna härbärgera fåglarna... får jag hämta dem i kväll?»
»Nej, du, jag har tänkt på något annat. Du kan likväl gärna flytta fåglarna, om det roar dig att ha dem här så länge... men, som sagt, jag har något i huvudet - få se vad du säger om den saken.»
»Låt höra!»
»Jo, jag tänkte be dig, ifall du har tid därmed, och jag vet just icke, att du kan ha annat att göra, att gå hem en gång om dagen och se efter några saker, som kunde lida skada av mal, instängd luft, flugor och damm.»
»Kors, skulle jag få nyckeln till morbrors allra heligaste? Gud låte det icke betyda att morbror snart dör, då han får ett så högst besynnerligt infall!»
»Å, det skola vi icke tro, men ifall så vore, hade du väl icke något emot den saken. om jag doge - ogift!»
»Ogift?» inföll Lisa leende. »Nå, det tänker jag väl är säkert som banko!»
»Kanske icke ens så säkert som våra privatbanker, jungfru näspärla!» sade kamrern och smuttade på sin grogg.
»Å, bevars», ropade Lisa muntert, »då måste det vara fasligt osäkert, ty jag hör ofta mamma säga till moster Malla, att det är vissa sedlar hon ej får ta emot i handeln.»
»Nå, om det nu vore mycket osäkert eller om det tvärtom vore fullkomligt säkert, att jag gifte mig vad sen, mamsell?»
»Jag vet verkligen icke, morbror, vad sen kunde följa, om icke någon arvinge, som knepe bort arvet från mig.»
»Från dig - nej, ser man på bara! Har hon kunnat inbilla sig, min jungfru, att hon skulle få ärva mig?»
»Jag har alltid», svarade Lisa, i det hon mycket ogenerad spädde mera konjak i gubbens grogg, »ansett det lika säkert som ett av de tio budorden i katekesen.»
»Då blir du väl också fasligt förtörnad, om du har räknat miste och får stryka ut det där budordet?»
»Ja, jag borde väl det egentligen, men morbror kunde då gifta sig bara i förtreten.»
»Jag gifter mig icke av förtret, barn, ehuru jag hade allt skäl att harmas över edra dåraktiga och egennyttiga beräkningar. Jag gifter mig av övertygelse. Jag far för illa under vintrarna. Det är rent av nödvändigt att jag gifter mig.»
»Nå, de där sakerna vet morbror bäst själv besked om, och om det är alldeles nödvändigt, så är det rätt så gott jag finner mig i mitt öde - jag hoppas icke bli utan man för det!»
»Och du blir ej ond på mig: du håller av mig litet ändå?»
»Visst gör jag det! Morbror har alltid menat så väl med mig.» Lisa var alldeles säker att gubben aldrig skulle bli färdig med sina giftermålsplaner, om vilka mamma ansett tjänligt giva henne en fin vink. Och skedde äntligen så rasande, var Lisa likväl övertygad att, med sitt utseende, sitt sätt, sina talanger och sin mors lilla förmögenhet, hon alltid, som hon nyss yttrade, finge sig en man - inom sig tillade hon - »ja, en för var finger!» Lisa var fåfäng - hur lycklig skulle hon icke ha känt sig att lysa med kamrerns rikedomar! Men hon var ej snål. Därför lät hon också utan förtrytelse gubben leka med giftasgrillerna. Kanske var hon ock klok att inse, det hon på det sättet alltid behöll ett insteg hos honom, även i det förtvivlade fallet att leken bleve allvar.
Du är en bra flicka, Lisa», sade kamrern bevekt, »långt förståndigare än jag trodde. Och det säger jag, att besväret skall du icke haft för intet! Jag har ett stycke batist... st, icke ett ord om den saken så länge, men jag tror, det skulle passa bra till klänning åt dig. Vi få väl se. Kom till mig i morgon bittida klockan åtta, så får jag undervisa dig hur du bör bära dig åt med din befattning!»
»Klockan åtta - det är allt bra tidigt att vara ute, det! Men jag kommer ända.»
»Och tystnad, barn, sträng tystnad ålägger jag dig! Ingen människa, ingen själ mer än du får slippa in... hör du, ingen själ!»
»Ingen människa, ingen själ, nej ingen själ», upprepade Lisa, »får slippa in, lita på mig, morbror! ej morbror ha ett glas vatten till?»
»Nej, nej, du, icke mera: det går ej an att gubben pimplar, då han ärnar gifta sig. God natt med dig, Lisa lilla... Hälsa din mor, hovmästarinnan, moster Neta och Wilhelm, när du träffar dem!» Kamrern gick.
Andra morgonen, under det gubben svävade hit och dit i nattrocksfragmenterna, dammade och inläggande allt, som icke var väggfast, inträdde Lisa.
»God morgon, Lisa!»
»Nå, morbror, vad var det nu för saker jag skulle vädra och sköta?» frågade Lisa.
»Jo du, kom hit!» Kamrern satte nyckeln i dörren till triangeln. »Stanna nu här på tröskeln och gå ej ur fläcken, förrän Jag öppnar luckan... Seså - vad menar du, är det något, detta?»
»Gud i himlen», utropade Lisa med sammanslagna händer, »varifrån har morbror fått alla dessa himmelska saker? Aldrig i mitt liv har jag sett på maken! Det finns icke grannare på slottet, för där har jag varit.»
»Och alla dessa härligheter får du, mitt barn», sade kamrern med ögon tindrande av förtjusning och njutning att se Lisas häpnad och beundran, »får du, lilla Lisa, dagligen damma och putsa!» Och i gubbens röst låg något, som förrådde vilken lycka redan denna befattning innebar.
Lisa utbrast i skratt. »Ja, damma och putsa dem, det är visst något det - jag ville äga dem, se det vore något!»
Kamrern mulnade litet. Denna önskan syntes honom en allt för djärv anspelning. Men Lisa var för klok att lämna honom tid till ofördelaktiga intryck. »Säg mig nu, morbror, hur jag skall bära mig åt?»
»Jo, ser du, mitt barn, du tager dessa pennfjädrar, som stå i det här glaset - drag icke upp alla på en gång - med dem... nå, nå, en i sänder förstås... dammar du väl in mellan alla vinklar och grepar, blåser bort allt fjun, och låter framför allt varje särskild pjäs kvarstå på sin plats. De här strecken, som gå tvärs över, äro att upphänga pälsverk, kläder och åtskilliga tygstuvar på. Detta bör du alltid göra först, och då öppnar du fönstret och låter blåsa in, likväl aldrig i stark storm, ty, ser du, det kunde ganska lätt hända, att någon väderil ypplyfte skinnen, så att de sloge ned någon dyrbar artikel från hyllorna.
»Kära morbror, nu vet jag precis alltsammans! Jag skall nog bära mig aktsamt åt, ty jag är mycket lätthänt.»
»Det tror jag nog, men gå nu ändå igenom alltsammans, så får jag se hur du artar dig!»
Det hjälpte ej. Första övningen måste ske under kamrerns ögon. Lisa hängde med all tänkbar försiktighet de dyrbara skinnen över strecket, gav dem med en liten fin rotting åtskilliga små, snälla rapp och strök dem sedan självmant med handen, allt under de varmaste önskningar att hon nästa vinter måtte ha pälsfoder, krage, rmuff och boa av dem. Ett stycke syperbt siden, vilket hon sedan tog hand om, passade mer än förträffligt till övertyg. Men alla dessa spekulationer höllos naturligtvis mycket hemliga. Tyst och stilla, liksom det gällt något oberäkneligt viktigt, avslutade Lisa sitt första prov. Den sista avdelningen utgjorde pennfjädersviftningen.
Skjutsens ankomst avbröt kamrerns vältaliga beröm över Lisas välförhållande. Med en djup suck tillslöts dörren till triangeln, och nyckeln lämnades i Lisas händer med de enträgnaste och vidlyftigaste förmaningar om all tränkbar försiktighet.
»Men, du store gud, jag vet ju icke vart morbror reser eller vart jag skall adressera mitt brev, i händelse någon oförutsedd olycka inträffar?» Den listiga mamsell Lucie ville, liksom hennes söta mamma, slå »tvenne flugor i en smäll». Hon ville avbryta gubbens tråkiga försiktighetspredikan och på samma gång inhämta vart han ärnade ställa kosan. Hon var likväl färdig att ångra sig, då hon fick se gubbens hjärtrörande ångest.
Kamrern vart alldeles blek. »Elden har jag, gud förlåte mig, icke tänkt på!» yttrade han i en släpande, halvdöende ton. »Min själ, när allt kommer till stycket, är det icke så gott jag blir hemma! Ingenting assurerat, om olycka händer...» han måste sätta sig, den stackars kamrern.
»Men då är morbror ensam till vintern; det blir det värsta!» inföll Lisa, som nu hellre lät gubben resa till Otaheiti och fria, än hon ville lämna det säkra hoppet att göra sig riktigt förtrolig med triangelns hemligheter.
»Ja, det är rysligt!» suckade kamrern. »Vår Herre är väl ända så nådig och vakar över, att ingen olycka sker! Jag skall dessutom tala med min värdinna att elden väl aktas. Ty resa måste jag, det finner du ju själv, barn!»
»Ja, visst, men vart? Jag kan ju skriva till morbror en eller tvenne gånger i veckan, så behöver morbror icke leva i ångest, utan får veta hur allt mår här hemma.»
»Gud välsigne dig för ett så klokt infall, Lisa lilla! Jag hade väl icke ärnat säga det, men jag är säker, att jag kan förtro mig till dig. Jag reser till W:s prästgård i Västergötland. Adressera brevet på Mariestad och W., och skriv du, min flicka - jag skall rikligt ersätta dig postpengar och besvär!»
»Å, huru kan morbror tala om sådant! Jag är väl icke så egennyttig, att jag tjänar morbror för vinst heller.» Icke desto mindre var det Lisas fasta beslut att gubben skulle släppa till både pälsverk och övertyg, ty hon hade redan oåterkalleligen föresatt sig att nästa vinter svänga sig på Norrbro i en elegant sidenpaletå.
Efter ett långt och ömt avsked från alla sina klenoder, ända ned till pottkäsburken, den Lisa förklarade måste bort, stoppade kamrern, liksom i tankarna, på sig de överblivna fyra skorporna och sockerbitarna. Äntligen steg han upp i kärran, vars slammer mot stenarna snart berövade Lisa nöjet att höra hans allra sista förmaningar.
»Måtte gubben komma tillbaka med lång näsa!» var Lisas fromma önskan, då hon ännu en gång öppnade triangeln, för att pröva och värdera dess skatter.
Som hon nu stod där, lutad över ett utomordentligt magnifikt syskrin av pärlemor, klappade det på dörren, och emedan hon glömt taga ur nyckeln - likväl sista förmaningen kamrern gett henne - öppnades dörren, och kungl. sekter Rosell inträdde.
»Vad ser jag! Är mamsell Lucie här, och så tidigt på morgonen? Jag ärnade mig upp att taga avsked av kamrern.»
»Han är just nyss rest» men han har behagat sätta mig till vaktarinna av skattkammaren. Vad säger kungl. sektern om detta! Mamma sku]le dö av förtvivlan, om hon anade allt vad här ligger begravet.»
Roseil stack först in huvudet, sedan hela sin person i triangeln, och den blick han, efter ett allmänt överskådande växlade med Lisa, tycktes låta förstå, att han icke skulle vara obenägen att hålla till godo med både skattkammaren och vaktarinnan.
Mamsell Lucie såg helt skälmaktig ut. Hon tyckte sig liksom kasta en blick in i det mystiska förhållande hon varseblivit mellan Rosell och morbror Lassman. »Han gifter sig», sade hon med en liten beklagande axelryckning, »och alla dessa härligheter få snart en annan vårdarinna.»
»Vilken gudlöshet att göra ett dylikt ombyte! Kunde icke en sådan gammal narr leva ogift och verkligen ha det mycket bättre, om han till exempel finge en öm omvårdnad av mamsell Lucies hand? Men ännu kan jag icke tro det. Alltsammans, hela resan är ett skämt. Han gifter sig icke!»
»Jo, nog är det för närvarande hans fasta beslut, om det icke möter något hinder, såsom hittills alltid skett.»
»0ch måtte det så ske i evighet, ty det är blott en fix ide av den förträfflige mannen att spela så högt spel. Vid femtio års ålder kunna varjehanda förtretligheter ställa sig i vägen mot den väntade lyckan. I sanning, om jag vetat något, skulle jag ansett som en verklig plikt att varna honom för de bankar, han så djärvt ärnar segla på!»
»Det år väl ändå obeskedligt», menade Lisa, »att icke hysa goda önskningar för gubbens resa! Jag försäkrar, att jag riktigt far samvetskval, om det händer honom något illa.»
»Måtte han må så väl som möjligt! Jag ordentligt läskar honom och önskar honom därför inga andra motgångar än de, som blevo till hans egen nytta. Och ifall han vid hemkomsten antagit liberalare åsikter i vissa...»
»Jag däremot hoppas att han kommer hem lika sinnad, som han reste!»
avbröt Lisa, snarare stött än smickrad av en illusion, den hon genom
sina föregående slutsatser förstod bättre än Rosell anade. Lisa var
tillräckligt egenkär för att finna fullt överflödigt, att hennes
fortjänster ökades genom kamrerns skatter. Hon tyckte till och med att
detta var en viss grad av förolämpning, och därför tog hon helt
hastigt hatt och schal, låste alla dörrarna, och det var med knapp nöd
kungl. sektern fick tillåtelse att följa henne hem.
