Kamrern hade fått sig ett rum anvisat i den lilla gästbyggningen, och då han om aftonen med någon svårighet uppklev i den höga förrstolpiga sängen, varuti han sedan till belöning nedsjönk liksom i en ljuv dröm, hade han, efter en hastig bönesuck för »triangeln», endast en tanke - Sabina. Icke att han, oaktat bästa vilja och bemödande, kände sig intagen av någon ömmare känsla, men vilken kvinna kunde väl ända hava så många lyckliga egenskaper! De ljusa, stripiga lockarna och den tillgjort milda rösten förföljde honom dock med ett visst hemskt obehag.
Länge höllo giftastankarna honom vaken, och knappt hade han några timmar njutit sömnens behag, da ett förfärligt slamrande tätt över hans huvud uppväckte honom. »Det är ett snällt folk här!» tänkte kamrern, som förmodade att det störande bullret kom från någon vävstol. Då det emellertid hindrade honom att sova, steg han upp och gick, av medlidande med sina örhinnor, att spatsera på gården.
»Vem bullrar så tidigt på vinden, kan hon säga mig det, min vän?» frågade kamrern, som redan fått vissa små ljuva misstankar, en ladugårdspiga, vilken med sina mjölkbyttor kom vandrande över gården.
»Åh, dä ä' mamsell Sabina, som väver dräll i nattstuga'! Hon ä' alltid uppe före någon ann i huset.»
»Vilken kvinna», tänkte kamrern »sådan idoghet och flit! Hon kunde med sina snälla händer föda och kläda sig själv, och en liten vacker förmögenhet se'n ..» Lassman spatserade fram och tillbaka under starka funderingar.
»Är herr kamrern så tidigt uppe?» hördes en redan bekant röst bakom honom, och Sabina, i sin vita bomullsschal och en något kort och snäv ljusrandig klänning, hälsade honom i förbigående. Hon var ännu i papiljotter och kippskor. Därför hastade hon förbi, hållande den lilla näsduken så behagligt över kinden, att körsbäret icke syntes.
Kamrern vågade ej uppehålla henne: också syntes hon honom mera obehaglig i dag. »Men vad gör det yttre skalet, blott kärnan är frisk och god!» tröstade sig den tålige mannen. En stund därefter inbjöds han att dricka kaffe i salen, där prosten väntade och dit Sabina även snart kom, ljuv och leende, i kängor och lockar och ett svart bombasinsförkläde, hängande jämnt två knappa tum nedanför klänningen, vars korta liv framtill skyldes av en i kors fäst schalett, men bak som vanligt av den vita schalen, vilken likväl besynnerligt nog, i dag fått något i sitt skick stötande på brudslöja, det vill säga: i stället för det gemenliga bruket att däruti insvepa hela figuren, hängde den rak och högtidlig nedåt ryggen.
»Kamrern beundrar din flit, mitt barn», sade prosten: »han säger att din vävstol väckt honom.»
»Morgonstund har guld i mun!» svarade Sabina, men tillade strax därefter med behaglig blygsamhet: »I fall mitt arbete oroar herr kamrern, så skulle jag visst icke börja det så tidigt.»
»Gud bevars ifrån att jag skall störa så förträffliga vanor!» yttrade sig kamrern med mycken artighet. »När jag nu vet vad det är, skall jag sova bättre därunder än vid den vackraste musik.»
Prosten småmyste och försäkrade att Sabina genom egen flit lagt så många vävstycken tillsammans, att om hon skulle gifta sig och flytta från W., vore det mera än ett par kampar förmådde draga.
Sabina teg, såsom det höves jungfruns älskliga blyghet, men hon slog kamrerns kaffekopp fullare är. föregående dag, och ehuru inga skorpor först funnos på bordet, gick Sabina efter en liten tallrik och satte framför gubben Lassman, som bugade, teg, åt och drack.
Efter frukosten spatserade herrarna omkring prästgårdens ägor, och nu visade prosten sina rågfält, där Sabina varit med och ordnat och ställt, ty hon var alltid den första såväl vid vår - som höstutsädet. Själv mätte hon spannmålen, själv gick hon med och sådde. Potatislandet blomstrade naturligtvis också genom henne... och linsädet, ja, sadan lycka och god hand som hon hade att så med fanns ej maken till, och alla bondkvinnor runt omkring betalade till dubbelt pris, endast de kunde få en kappe av Sabinas linfrö.
»Det är en märkvärdig kasus!» utlät sig kamrern betänksamt.
»Utomordentligt märkvärdig!» inföll prosten. »Sådan drift och verksamhet finner man annars knappt hos tio kvinnor tillsammans.»
»Att hon icke redan för många år sedan är gift?»
»Det är hennes egen skull. Icke kan min gunstige bror tro att anbud skulle fattas en sådan flicka, nej, gud bevars! Hon har haft ett minst varje år, men, stackars Sabina, hon är för finkänslig. Hon vill ha en man, som behagar henne, och det har hittills icke velat sig så att någon vunnit hennes hjärta.»
»Hon ser likväl helt mild och kärlig ut.»
»Kristlig mildhet, min bror, kristlig kärlek och ödmjukhet! Ja, sådan är hon, men värdslig kärlek har för henne hittills varit främmande.»
»Det bleve då icke heller lätt att vinna henne!» sade kamrern liksom i allmänhet.
»Åh, det beror på hur saken bedrives. Med försiktighet och klokhet låter även den omedgörligaste kvinna besegra sig. Men detta är ett ämne, som icke stort kan intressera kära bror. Vad säger bror om den här förträffliga klövern?»
Prosten var en mycket slug man. Han talade icke mera varken denna eller de följande dagarna om Sabinas företräden, ännu mindre om giftermålsförslaget, men han lät helt naturligt alla tillfällen falla i bjärt dag, vilka kunde bidraga att framställa Sabina som det första mönster av kvinnor.
Kamrern teg också, men det hade blivit honom allt trängre om hjärtat. Där hade nämligen en viss, förut okänd ångest tagit plats. Det förekom honom som ödet eller, rättare, vår Herre själv, utpekat mamsell Sabina Laurentia Ingelgren såsom hans följeslagerska genom livet. Men icke förty kände han en obegriplig motspänstighet inom sig. Stackars karl, han var rädd för Sabiuas duvoögon: han kände att det skulle vara föIbi med honom, om hon bleve hans hustru, regentinna över »triangeln», och ännu efter sex dagars överläggning spjärnade han förtvivlat emot.
Det var lördagsafton. Kamrern satt ensam på en av gårdens friska gräsbänkar och hörde nästan med andakt huru Sabina inne i sin kammare firade helgdagsaftonen, sjöng den ena vackra psalmeu efter den andra, åtföljda av sköna, uthållande drillar. Då hon härmed var som bäst sysselsatt, och då det förekom kamrern att Sabinas fromma själ var långt borta från det världsliga livets småting, klingade hastigt ett skarpt ljud från köket liksom något sönderslaget porslin eller glaskärl. Ljudet nådde lika fort Sabinas som kamrerns öra, sången tvärtystnade mitt uti en skön, halvfärdig drill, och lik en pil sköt Sabina över förstugan in i köket, där den öppnade dörren nu tillät kamrern, som nyfiken uppstigit och försiktigt smugit sig framåt, att se alltsammans.
Den heliga psalmsångerskan, i hast förvandlad till en furie med flygande lockar, grep med egna fingrar den arma huspigan om nacken och mörbultade henne så eftertryckligt, att flickan, som råkat slå sönder soppskålen, av förskräckelse även släppte locket, vilket hon höll kvar i handen.
Nu stannade Sabina för ett ögonblick: hennes blå ögon stodo fulla av tårar, ty hennes milda själ led av att se en så syndig och eländig varelse som den gemena huspigan. Kanske tillkommo också tårarna genom den ansträngning det kostade henne att hålla sin tunga. Men kosta vad som helst, måste detta ske, ty kamrern satt på gården.
Sedan Sabina, såsom vi nämnt, stannat ett ögonblick, grep hon verket åter an. Brittas andra kindben fick snart genom den flitiga bearbetningen en mera blossande färg än det första. Slutligen stannade exekutionen, och Sabina sade då med mycket ljuv och vänlig ton: »Mitt barn, hur har du kunnat bete dig sa illa? Den där skålen med locket kostar tre riksdaler. Det gör mig ont att du skall mista så mycket av din lön, men det är till din egen nytta: utan skräck och varnagel kunde du ju slå sönder allt vad som finns i köket. Seså, plocka ihop bitarna! Brygghus-Lisa kan kitta dem tillhopa. Jag vill ej vidare tänka på saken: skålen kan ändå nyttjas i vardagslag.» Och härmed gick Sabina tillbaka i sin kammare, återtog den avbrutna drillen och fortsatte sin psalmvers:
»Känn din pllkt att göra gott.
Vaksamt mot begären strida,
Milt förlåta andras brott,» m.m.
»Det var en.. en riktig trollpacka!» sade kamrern sakta och drog sig helt förskräckt undan. »Med en sådan hustru», fortsatte han i tankarna,»vore det min själ icke någon omöjlighet att jag själv en vacker dag finge... uff, uff, det var en stygg kvinna! Och nu sjunger hon igen - vacker fromhet, som jag icke vill ge ett öre för! Att pigan fick betala skålen, det var rättvist, och det bruket vill jag också införa i mitt hus, men så kan det därmed vara nog, ty att betala och ändå få stryk, ne-ej, det är för mycket! Det var märkvärdigt att Sabina just såg ut som en häxa, då hon fick flickan om nacken: kors, tänk om hon komme så en gång flygande emot mig...»
Ur dessa mörka betraktelser avbröts kamrern genom slamret av ett åkdon. Strax därpå höll en gulmålad kärra framför prästgårdsgrinden. Magister Bagge kom utrusande fran sin kammare för att öppna, och prosten själv täcktes i egen person träda ut på förstugubron.
»Det måtte vara något rart främmande!» tänkte kamrern, men det var ingen annan än den unga hushållerskan, fru Sofie Ternström, som hoppade ur kärran och, med en lätt, behagfull hälsning i förbigående till magistern, skyndade att möta prosten, vilken gått till mitten av gården, för att be henne vara hjärtligt välkommen hem.
»Se här, bror Lassman, ser du prästgårdens andra tomte, min lilla snälla hushållerska, fru Ternström!» sade prosten fryntligt och kunde knappt taga de glänsande ögonen från den friska Sofies rödblommiga kinder.
Hon var mycket hygglig, den brunetta husfrun, med sin starka färg, sitt svarta, slätkammade hår och sina bruna ögon, klara som en kopp gott kaffe. Munnen var visserligen betydligt för stor att i rangordning komma bland de sköna, men läpparna voro röda och tänderna så vita som ätningen av groft bröd gör dem. Och Sofie var uppfödd vid blandsäd, ty hennes föräldrar hade varit mycket fattiga, ett skäl för den unga änkan att desto mera värdera sin närvarande förmånliga ställning.
Herrarna återsågo henne icke förrän vid bordet, men första blicken på detta övertygade dem genast att en annan husmoder kommit till köksväldet.
Spenatkarotten, annars halv, var nu icke allenast full, den var även prydligt garnerad med hackade ägg i rutor. Gryngröten hade en god tillsats av socker och kanel, och mjölken stötte betydligt på grädde.
Magistern, som nästan magrat på sista veckan, åt med förtjusande matlust. Prosten fann den stekta fisken utmärkt läcker, och kamrern, vi måste bekänna det, kunde trots den vanliga lyckan att sitta bredvid Sabina, ej underlåta att göra heder åt alltsammans.
Sabina teg under hela aftonmåltiden, men emellanåt förde hon med en viss fruktande avsky sina ögon från kamrern till Sofie. Man kunde genom uttrycket i hennes ansikte sluta att hon hemsöktes av fruktan, det även hennes nya erövring skulle fråntagas henne av den förhatliga hushållerskan.
Efter fru Ternströms hemkomst blev det ett långt trevligare och gladare liv i prostgården. Hon krusade mycket för kamrern, antingen det låg i hennes lynne att vara så förekommande emot alla eller hon märkte att hon gjorde Sabina en förtret, nog av: hon gjorde sig snart på ett enkelt och naturligt sätt bekant med hans smak och vanor, vilka sedan tillfredsställdes utan att han ens behövde önska. Hennes muntra lantliga sång, under det hon skötte sina göromål, ljöd helt annorlunda än de gravlika psalmtoner, som uppstego ur Sabinas ihåliga bröst. Men icke nog härmed, fru Sofie hade även en annan förtjänst, icke Så ledsam för den, som hade sinne därför: hon kunde nämligen prata, prata av hjärtans grund om ingenting.
Under det hon om aftnarna gick med sin vattenkamla och bestänkte blomsterrabatterna, förekom hon kamrern, vilken snart nog åtföljde henne, som ett non plus ultra av husligt behag. Det var icke utan att vår kamrer visade sig litet flyktig i sina tycken: åtminstone fick man anledning förmoda att han kände mera nöje i fru Sofies umgänge, än vidåhörandet av den heliga Sabinas kalla och avmätta kärnspråk.
För Sabina stundade nu en bitter tid. Från sina fönster såg hon ofta huru den otrogne kamrern, flyende från henne, henne, som redan hade så starka anspråk på honom, trippade omkring Sofie samt till och med erbjöd sig att hålla vattenkannan.
»Allt, allt», suckade hon en afton, då hon, stående bakom jalusien, tyckte kurtisen med vattenkannan taga för stark fart, »allt skyr och överger mig för hennes skull!» Det gjorde ont i Sabinas hjärta, hon tryckte händerna hårt däremot, men sedan var det henne en lisa att genom uppryckande av ett par blomsterstånd, som Sofie förärat henne på hennes födelsedag, få ett utbrott för sin smärta.
Hennes styvfader, som i detsamma gick över förstugan och tyckte sig höra liksom en kvävd snyftning från Sabinas kammare, tittade in. »Hur är det med dig?» frågade han och kastade en blick på henne, på de uppryckta, kringspridda blommorna.
»Ack, jag är så ledsen!» sade hon med en prosten välbekant röst. »Se, söta far, den stygga katten har varit inne och slagit omkull mina sköna blomkrukor.»
»Katten visste nog vad han gjorde: han anade din smak!» menade prosten. »Men, min kära Sabina, efter vi nu träffas så här ensamma, begagnar jag tillfället att tala med dig i ett ganska viktigt ämne.»
»Viktigt ämne?» upprepade Sabina i tankarna och hade så när skrikit till i glädjen. Kamrern hade visst redan, det kunde ju icke slå fel, yttrat sig till hennes far. Ack, hon hade misskänt honom: det var hans blygsamhet och hennes egen stränghet som hållit honom tillbaka. Den hederlige mannen, vilken älskvärdhet, vilken fin grannlagenhet!
»Ett viktigt ämne, s'ta far?» sade hon högt med så klar och ren röst som om hon redan velat öva sig på det ljuva ja-ordet.
»Ja, du vet att din mor i sin dödsstund lade mig ditt väl ömt på hjärtat. Hittills har det icke velat träffa sig så lyckligt att jag fått lägga denna kära omsorg på någon annan...»
»Har den då varit min far så tung?» avbröt Sabina, liksom för att förlänga den väntade njutningen av det, som skulle följa.
»Om just icke tung», yttrade prosten, »så har den ej heller alltid varit så lätt, det vet du lika väl som jag. Mellan fyra ögon är det så gott att vara uppriktig, och säkert minns du att ditt bitande sinne, så inhöljt det än är i gudaktigheten, gjort mig mången bitter och svår stund. Och din snålhet och hårdhet mot tjänstfolk se'n, ja, de ha ställt till många uppträden, varvid jag ofta förlorat mina bästa drängar och pigor.
»Jag har velat stå på s'ta fars bästa. . . men vad hör allt det där till ämnet?»
»Jo, det har nog sammanhang med vart annat, ty det gör för mig ganska önskvärt att få lämna dig i andra händer.»
»Vad vill min far säga? Min far vet...» och Sabina såg mycket blyg och förlägen ut.
»Ja, jag vet att du delar min önskan, och det undrar jag icke heller på. När en flicka uppnått trettiofem år utan att ha haft något anbud, är det billigt att hennes trägna suck...»
»Min far!» avbröt Sabina, och såg ut som hon velat vädja till himlen om orättvisan av en dylik beskyllning.
»Seså, Sabina, vi fästa oss icke så noga vid huru orden falla sig: meningen är ändå god. Vad säger du om kamrer Lassman?»
»Jo, åh - ja!» Sedan Sabina nu var ganska säker att kamrern begärt henne av fadern, ville hon fullkomligt njuta sin triumf. Hon ville visa att hon icke var så angelägen om en man: därför utdrog hon sitt »åh-ja» och tillade något släpande: »Jag har likväl ingen lust för äktenskap.»
»Du tör väl besinna dig», invände prosten, »innan vi hunnit sa långt att han - friat.»
»Har han icke redan gjort det?» utbrast Sabina, och på en gång sammanföll hennes långa rangliga gestalt. Hon nästan sjönk till golvet, så greps hon av sin bedragna väntan.
Kors, så illa du tar vid dig, kära Sabina!» sade prosten småleende. »Du sade ju nyss att du icke hade den ringaste lust för äktenskapet. Och efter det är på det sättet att jag hade orätt i att tro det du ville gifta dig, så skall jag icke heller emot din vilja övertala dig. Var nu bara lugn: vi tala ej vidare om hela saken!» Prosten låtsade sig vilja gå.
»Min far!»stammade Sabina.
»Du är för helig, mitt barn, för äktenskapet... sjung dina psalmer, du, och dö som en ärbar jungfru!»
»S'ta far, s'ta far!»
»Ja, det är nu förbi. Jag tänkte göra din lycka, men gud bevare mig ifrån att genom tvång...»
»Ack nej, min far!»
»Vad sade du, Sabina lilla?»
»Jag sade... Herre gud...» Den heliga Sabina våndades som en mask.
»Sade du kanske att du besinnat dig, att du ändå, när allt går omkring, vill gifta dig?»
»Ja... s'ta farl» snyftade Sabina, döljande ansiktet i sina händer.
»Gott, Sabina!» återtog prosten med förändrad och allvarsam ton. »Se nu vartill din förställning och helighet gagnat dig - bara att göra dig löjlig och blotta dina innersta tankar! Jag har därför straffat dig som du förtjänte. Men om jag nu skall göra mitt bästa, vilket jag alltid gjort, ehuru det ej velat lyckas, att skaffa dig en bra man, så förbehåller jag mig också att du, i vad som icke rörer dig, brukar ditt förstånd och håller din tunga: tag dig från denna dag icke vidare av hushållningen, utan låt fru Ternström sköta den! Hon har bättre lag med folket än du och kommer fortare med sin världslighet än du med din helighet.»
»Jag bryr mig visst ej om någonting, men vad har min far för anledning att tro, det kamrern har några tankar på mig?»
»Ja, därtill har jag anledning av det skäl att jag vet det han söker en passande hustru åt sig och att han troligen icke kommit hit av annan anledning. För min egen del kan jag göra mig den rättvisan, att jag varken skriftligen eller muntligen sparat på ditt beröm. Jag har framställt dig som den förträffligaste kvinna, det bästa ämne till hustru.» »S'ta far är allt för god! Men har kamrern...»
»Du har för brått om: allt skall ha tid att mogna. Du ser ju själv med vilken uppmärksamhet han bemöter dig.»
»Icke nu så synnerligt på en vecka.»
»På en vecka - vad menar du med det?»
»Jo, jag menar att Sofie icke lismar förgäves. Kamrern ser ganska ofta på henne, utom det att han beständigt hänger henne i hälarna.»
»Han skall låta bli det!» sade prosten med sträv röst. »Jag har icke ställt till så, att han skulle komma hit för någon annan än din skull, Sabina lilla! Troligen är det väl också endast din avund som ser skevt.
»Nej, visst icke: han har nu till exempel gått därute en hel timme och hjälp henne med vattningen!»
»Gott, jag skall se till att bedriva våra angelägenheter så skyndsamt som möjligt!» Prosten nickade åt Sabina, tog i salen sin svarta skinnmössa, sin hasselkäpp och pipa och gick ut på gården, där kamrern bugande vid den täcka Sofies sida med intresserad uppmärksamhet avhörde hennes beskrivningar om varje blommas särskilda historia.
Och huru småtråkiga de kunde förekomma personer, vilka gjorde anspråk på en ordentlig konversation, hade de likväl något trevligt för kamrern, som till och med gärna hörde om dem igen, ty Sofies godsinthet och enkla hjärtlighet lånade dem ett behag, som på hennes friska läppar icke blev fruktlöst.
Prosten stod icke långt ifrån blomrabatten, men de varken hörde eller sågo honom, och Sofie hade redan i en förbättrad upplaga genomgått de hittills avglömda rosenstandens historier, där åter hennes förre man salig Ternström uppträdde, då kamrern något oförberett ryckte fram med den frågan om hon ansåge det omöjligt att glömma sin förste man.
»Herre gud, det har jag visst aldrig tänkt på!» sade Sofie, men osanningen förrådde sig på hennes ansikte, vilket lågade starkare än själva pionen.
»Nå, jag ponerar bara, ty ingen sorg är evig. Om jag säger att...»
»Får bror inte ont i ryggen att stå så länge i lutande ställning?» avbröt prosten med höjd stämma. Han tänkte med oro på Sabinas varning och tackade gud att han kommit i grevens tid.
»Jag ser bara på hur snällt fru Ternström bär sig till med blomsterskötseln.»
»Kära bror är alltför artig och god, som finner behag i sådant lappri! Men jag menar det är kvälldags i rappet.»
Det behövdes ej mer än den halva vinken för Sofie, som aldrig vågade eller ens anade möjligheten att ha en vilja stridande mot prostens. Med vattenkannan pa armen, ilade hon in och fick, i utbyte mot sin beredvillighet, ett lätt småleende av den nådige härskaren.
»Hon är riktigt intagande!» utbrast kamrern, ur stånd att dölja det behagliga inflytande, hans nya bekantskap utövade på honom.
»Å ja, hon är mycket bra. Jag vet knappt mera än ett fel med henne, men det kan också vara nog! Hon är väl slösaktig. När en tunna råg förr räckte en månad, förslår den nu icke tre veckor.»
»Vad säger bror!» inföll kamrern synbart uppskrämd. En tunna råg skulle icke räcka mera än tre veckor?»
»Aldrig en dag längre! Sofie är för god: hon kan aldrig se någon i behov, utan att ge med fulla händer. Den ene tigger, den andre, den tredje tigger - och hon bryter och gråter och delar ut, så länge det räcker i visthuset. Därföre kommo hon och hennes man heller aldrig på grön kvist. Springkäringar sögo musten ur huset.»
»Det var väl knäveln!» Kamrern blev bekymrad. Den vackra komministersänkan hade, de sista trenne dagarna, i allsköns hemlighet varit triangelns och hans hjärtas härskarinna, men nu fick hans förhoppning en stöt, som kändes genom både märg och ben, ty springkäringar voro hans skräck och slöseri hans död.
»Jo, så förhåller sig den saken!» sade prosten och strök sig förnöjd om hakan. Den lyckliga utgången, vilken så klart stod att läsa på kamrerns mulna panna, hade strax återställt jämvikten i prostfars sinne, och nu tillade han artigt: »Jag vet icke varför jag alltid skall besvära min bror med vara husliga angelägenheter - en var har sitt kors här i världen! Men vad hushållning beträffar, finns ingen som mäter sig med Sabina.»
»Ne-ej, det tror jag nog.»
»Hon är, utan undantag, den raskaste och snällaste husmor.
»Ja, bevars, ja-ha, det har jag nog sett.»
»Jag tyckte också en tid, för att tala uppriktigt, att det såg ut som min bror fann nöje i att se huru skicklig hon var uti allt?»
»Ja, visst, det förstås, men...» kamrern var synbart förlägen och rädd att på något sätt förtala sig nu, då han ej var riktigt ense med sig själv.
»Jag vill icke gärna börja med ett sådant ämne», sade prosten med en röst, som tydligt tillkännagav att det var honom omöjligt längre hålla därpå, »men efter Sabina icke är min dotter, utan endast styvdotter, och således egentligen icke alls släkt med mig, kan jag gärna säga rent ut, att det för mina ögon syns som kära bror fattat tycke för henne. Och skulle frågan verkligen vara att få mig till böneman - jag känner gamla ungkarlars blyghet -, så - vad menar kära bror? Jag är färdig. Ju förr en god sak är avgjord, desto bättre!»
Kamrern blev alldeles förvirrad, han tog pris på pris: det gick ju också allt för häftigt. »Min kära bror, för allt i världen... för allt i världen!» Den stackars mannen var i en förtvivlad klämma, ty hur gärna han än velat gifta sig, kunde han ej bli kvitt en tableau vivant, som jämt förföljde honom, nämligen den heliga Sabinas uppenbarelse i köket. Och sådan hon där visat sig, såg han henne även i framtiden och sig själv då alltid i en fruktande och obehaglig ställning. Korteligen: Sabina var numera hans skräck, och all hans håg stod åt den täcka Sofie.
»Seså, kom bara! Jag ser hur det är fatt, alldeles som jag sade: bror är för blyg.»
»Nej, nej, herre gud, det är icke det - jag har icke besinnat mig på saken, om jag också en gång tänkt därpå. Hon är så, gud förlåte mig att jag måste säga det, så... så helvetes arg! Ja, jag har nog märkt det... Men se, kära bror, där kommer främmande! Till outsäglig lättnad för den ansatte kamrern, slapp han ur snaran därigenom att befallningsmannens trilla rullade in på gården.
Det är osäkert vart prosten önskade befallningsmannen. Men kamrern,
sedan han nu lyckligt fått andrum, fattade det beslutet att icke
vidare låta förbrylla sig, utan hädanefter endast med avmätt hövlighet
behandla den heliga Sabina, för vilken har numera kände en bestämd
motvilja.
