Wetterkvist hade från Kornhamn flytt in på en källare. Han erfor ett oövervinneligt behov att, om möjligt komma i ett annat rus än det, vari han redan var, och rekvirerade en halv butelj punsch, men sedan han erhållit denna, blev han kvarsittande till dess dörrarna skulle stängas och han uppmanades att gå sin väg. Han gick då, efter vad han trodde, hem, men i sinnesförvirringen, seende ständigt i minnet grevens kalla besynnerliga blick, tog han miste om vägen gick över slussen långt utåt Söder och igenom en labyrint av trånga mörka gränder, dem han aldrig förr besökt. Han gick och gick, och han skulle troligen blivit vandrande där till morgonen, om icke en beskedlig vaktpatrull, som han frågade efter Tyska Prästgatan, visat honom på rätt väg.
Följande dag höll honom en allvarsam feber hemrma. Men ehuru den ännu, fastän lindrigare, fortfor på torsdagen, gick han ändå till Lindfelts, ty lektionerna kunde han ej försumma, oaktat han nödgades försaka sin sista tjugufyraskilling, för att få stövlarna hopsydda: den föregående nattens starka vandring hade gjort dem till snart sagt invalider.
En förtärande glöd rasade emellertid alltjämt genom ådrorna. Tankar, känslor, förslag och föresatser gingo i sicksack. Men i hela denna babyloniska förbistring stod likväl en ljus och skär gestalt: den älskliga Matildas. Med så innerlig mildhet, med så uppriktigt deltagande hade ingen förut mött honom. Matilda brukade aldrig tala mycket, men det hon sade kom fran hjärtat och hittade vägen dit. Och just nu, då han med all sin kraft sköt en annan gestalt i bakgrunden, var hennes så mycket mera välkommen.
Ända från den kinkiga stunden, då Wetterkvist första gången såg henne i klädståndet, hade hennes ljuva, goda blick fängslat honom. Vilken skillnad på den höga renhet, som omgav Matilda, och det fläcktiga solskimmer, som lekte omkring den nyckfulla, föga bildade Lisa!
»Men», tänkte notarien, som naturligtvis sist dröjde vid Matildas förtjänster, »detta är bördens och uppfostrans förmån... Stackars Lisa!»
Friherrinnan Lindfelt - det är icke ur vägen att här nämna några ord om detta fruntimmer - var en medelmåttigt förmögen änka efter en officer vid flottan. Hon utgjorde ett bihang till dessa oförargliga och hederliga människor, som kunna passa och inpassas överallt och som vanligen är ett vida trevligare och framförallt säkrare sällskap, än dessa anspråksfulla lynnen, vilka iakttaga varje vändning i ett samtal för att genom ett jäktande med infall låta påskina snille, ofta ganska torftigt. Friherrinnan Lindfelt affekterade icke det ringaste att anses för ovanlig eller kvick. Hon trodde kanske ej så orätt, att det där måste ha sin möda och föredrog att hällre ge anledning till en gäspning än till ett artighetsskratt.
Hon hade den lyckan, som hon ingalunda ansåg obetydlig, att räkna svågerskap med den rike och högförnäme greve Ernst L. på Dagstaholm, vilken täckts hava hedrat hennes syster, en fattig fröken liksom hon själv vid den tiden, med anbudet av sin hand; och som ett gott och vänskapligt förhållande alltid fortfarit mellan systrarna, tillbringade friherrinnan efter sitt änkestand varje år med Matilda en längre tid på Dagstaholm...
De både damerna sutto vid sina arbeten, då notarien inträdde. Matildas tysta hopp att modern skulle få något förhinder eller erhålla några besök, slog alldeles fel: friherrinnan, som själv känt sigretadtillnyfikenhet över Wetterkvists besynnerliga förhållande på gatan och ärnade tillfredsställa denna nyfikenhet, satt trygg och stilla på sin stol; det var också i allmänhet högst sällan som hon icke var närvarande vid lektionerna.
I notariens hela utseende låg förmodligen en dyning efter de stormiga rörelser, varför han varit utsatt, ty knappt hade han utfört sin vanliga vördnadsfulla bugning, förrän friherrinnan frågade om han icke befann sig väl.
»Icke alldeles, men jag har nu i det närmaste övervunnit en flera dagars opasslighet.»
»Ja, jag hörde av Matilda att herr notarien blev sjuk vid sista lektionen. Värmen är också ganska tryckande i augusti och luften i rummen kvav.»
Wetterkvist bugade omigen, bortlade hatten och närmade sig det lilla bordet, vid vilket Matilda satt med den engelska diktionären framför sig.
Notarien tog plats.
Matilda uppslog ögonen, men sänkte dem hastigt åter, ty Wetterkvist rodnade ju liksom hon själv. Han darrade till och med, och rösten var, oaktat all ansträngning, icke fullt tydlig.
Friherrinnan höll som bäst på att fundera över huru hon borde ställa sin fråga till notarien, och under dessa tankar märkte hon ej vad som föregick vid bordet. Då det emellertid, vilket ofta hände, icke ville lyckas henne att få något gott och passande apropos, lämnade hon besväret att tänka därpå och yttrade utan ringaste omvägar: »Herr notarien fäste en synnerliga uppmärksamhet vid min svåger greve L. i förgårs afton, då han stod vid fönstret. Jag gissar att herr notarien blev lika frapperad som jag och Matilda av herrarnas likhet? I sanning, en äldre och en yngre bror kunna ej hava mera tycke av varandra!»
»Leopold, min kusin, är icke sa lik onkel!» sade Matilda.
»Naturen har ofta underliga nycker!» anmärkte notarien med nära nog ohörbar röst. Den häftiga hjärtklappningen ville knappt lämna honom rum att andas, då han tillade: »Har herr greven en son kanske i Stockholm?»
»Ja, en son i andra giftet, min systerson. Han har nyligen gått in som kadett vid Karlberg... Men jag fick ej höra vad som fängslade notariens uppmärksamhet då om aftonen?»
»Just vad friherrinnan själv behagade anmärka: jag överraskades till den grad, att jag var nog oskicklig att förgäta all artighet.»
Anmälandet av ett par främmande gjorde ett hastigt avbrott i notariens plågsamma ställning och uppfyllde på samma gång Matildas innerliga önskan. Men det gick med den unga fröken som det ofta händer människor, när de oförmodat få sin vilja fram: i stället att medföra trevnad, skapar den väntade tillfälligheten endast något tryckande.
Matilda kände sig på en gång rädd och besvärad. Hennes deltagande för notarien var visserligen lika stort, om ej större, men sedan modern lämnat rummet, kunde hon icke säga ett ord, synnerligast därföre att notarien rodnat och sett på henne, såsom hon tyckte, med andra ögon än vanligt.
»Är greve L. ännu kvar i staden?» frågade Wetterkvist, då tystnaden hotade att bliva allt för lång.
»Nej, onkel reste i dag på morgonen. Han var så god och ville ha oss med sig till Dagstaholm, men mamma tyckte att den resan skulle kommit för mycket a propos, isynnerhet som vi voro där hela maj och juni månad. Nu fara vi ej förrän nästa vår.
»Herrskapet blir då länge borta?»
»Ja, hela sommaren, sade onkel. Dagstaholm är så vackert att man aldrig kan leds där.»
»Det tror jag visst.»
Wetterkvist lutade sig ned, och den uppskjutna lektionen tog sin början. Men den gick ej väl. Notariens huvud hade ännu en stark släng efter den föregående dagens feber. Han var snart fullkomligt ur stånd att fortsätta, och ångrade för sent att han lämnat rummet och sängen, då han ej var säker att icke genom en ny skakning bliva försatt i samma belägenhet. Hastigt reste han sig och sökte få reda på vattenkaraffinen.
Matilda sprang genast upp och slog själv i ett glas vatten. Hon darrade av fruktan. »Min gud, vad herr notarien ser blek ut... Gå ej ut om dagarna, när notarien är så dålig, gör icke det!»
»Jag skrämmer fröken - jag är åter oartig! Det är nu ett par gånger efter varandra som jag icke kunnat fortsätta lektionen. Härnäst skall jag ej våga gå hit.»
»Säg icke det - vi bli oroliga, om notarien icke kommer!»
»Att yttra detta är verkligen för mycket godhet, och jag vågar icke tro att fröken tänkte på de där orden.»
»Varför så... Vi skulle ju eljest föreställa oss att notarien vore mycket sjuk och mycket... jag vet icke om det passar att säga det andra?»
Ack, tala ut! Fröken kan ej yttra något opassande.»
»... mycket olycklig? Det har alltid förekommit mig som herr notarien sörjde över något.»
»Bästa, goda fröken Matilda, huru tacksam jag är för ett deltagande, som ännu ingen visat mig så milt och skonande - men låt mig slippa att besvara det med en uppriktighet, som endast skulle smärta fröken!»
»Kanske det är något, som notarien icke kan omtala!» invände Matilda blygt.
»Ja, det är verkligen något, som jag icke kan omtala!» Med en uttrycksfull, innerlig blick ur de djupa ögonen, tog han hennes hand - till avsked. »Om jag icke återkommer snart, så var säker att jag icke erfar någon större plåga, än den att nödgas cedera mina lektioner här!» Mera tordes han icke säga, men det var också nog sagt. Varken han eller Matilda vågade se upp, då han lämnade rummet.
Under de fem följande lektionsdagarna väntade Matilda förgäves sin språklärare.
Så en dag hör han bakom sig en välbekant röst säga: »Är herr notarien ute?» Det var Matilda. Stackars Wetterkvist, vilket möte och i vilket ögonblick!
»Ack, fröken Lindfelt, förlåt, jag såg icke! Jag har just i dag, för första gången under en vecka, lämnat min källare!» framstammade notarien. »Tillåter fröken att jag gör sällskap ett litet stycke?»
»Var så god! Notarien kommer väl till oss i morgon? Mamma har flera gånger undrat...»
»Jag hoppas att jag skall kunna det!» sade han, endast besvarande Matildas fråga. Han hade icke vågat skicka Marie med ursäkt, av fruktan att den tjänstvilliga kunde spela honom det strecket att tillägga något för egen räkning.
Sedan de promenerande ytterligare utbytt några lika förlägna meningar, gingo de fullkomligt tysta bredvid varandra och de hunno ned till Gustav III:s staty, utan att åtminstone han tänkte på vart det bar hän.
»Jag skall ro över här!» sade Matilda, och Wetterkvist, förgätande - vad förgäter ej en förälskad man - att han icke ägde en slant, långt mindre en hacka!, följde, hänförd av det tjusande behaget att sitta bredvid Matilda. Något annat skulle säkert icke förmått honom att glömma det han hos just samma roddarmadamer stod i skuld för flera överfarter.
Vilka minuter av lycksalighet att få gunga tillsammans över strömmens vågor - det var något annat än att, rak och stel, på två stegs avstånd, vandra utefter gatan eller sitta vid lektionsbordet nära friherrinnan!
»Hur behaglig är icke sjöluften!» yttrade Matilda.
»Jag har aldrig funnit den sådan som i dag!» svarade Wetterkvist med detta litet besvärade uttryck, som förklarar att den talande åtminstone vet med sig att ha kommit fram med något totalt utslitet.
Matilda fann dock frasen allt annat än tråkig. Det behövs så litet för att anses behagligt, när detta lilla yttras av en person, som man intresserar sig för! Dessutom hade den unga Matilda, ensligt uppfostrad, icke hunnit ledsna vid dessa känslouttryck, moderna, gud vet när. Hon rodnade så vackert.
Långt förr än de bägge passagerarna önskade, stötte roddarbåten mot bryggan. Man hoppade i land blott en obetydlig omständighet fattades: de tre styvrarna för överfarten.
»Kanske notarien är så god?» sade Matilda. Hon anade icke i vilken förlägenhet hon satte honom: tvärt om ansåg hon det som en vänlig artighet. Det gällde ju endast »tre styver», och hon hade ej annat med sig än en tvåriksdalerssedel.
Så förnedrad tyckte sig den högmodige, överdrivet känslige notarien aldrig hava varit - och då han länge sedan, såsom läsaren torde erinra sig - upptäckt att han ej av naturen var begåvad med den lyckliga lätthet, som vet att finna sig såväl vid små som större förtreter, blev han ytterst nedslagen och förmådde ej se Matilda i ögonen, då han hastigt framkastade att han händelsevis icke hade småmynt på sig.
»Vi ska nog växla... var så god och tag hit sedeln», yttrade en av madamerna, »så få vi för de andra gångerna också. Det är väl fem så visst som en gång, herrn har rest över utan att betala med annat än löften till härnäst!»
Om det den unge mannen nu erfor, om hans önskan att jorden av barmhärtighet måtte uppsluka honom och dölja hans blygselrodnad, är alls icke värt att tala. För en person av vanligt lynne, skulle det varit en bagatell att här reda sig... icke så med vår notarie, som med sin misstänksamhet betraktade allt skevt. Han inbillade sig nu att Matilda såg tvärt igenom honom, att hon med ett beklagande småleende märkte att han icke hade annat än papperslappar i bröstfickan.
Vad Matilda verkligen slöt av hans vägran är ej gott att säga. Hon tycktes litet brydd över den frihet, hon själv tagit sig, och icke mindre över roddarmadamens. Emellertid var hon kvick att framtaga sin tvåriksdalersedel. Den blev växlad - men innan hon hann betala och återtaga penningarna, skyndade notarien, som fruktade det värsta, nämligen att hon kunde vilja göra honom samma tjänst, hon nyss begärt, med en hastig bugning bort. För första gången, sedan han lärt känna Matilda, var det honom en lättnad att få andas långt ifrån henne.
Minnet av denna lilla färd tillsammans glömde ingen av dem, men aldrig gjorde de ringaste häntydning därpå...
Under loppet av hösten lyckades det Wetterkvist att erhalla flera elever, varigenom bekymren för det dagliga livets behov minskades. Så snart ekonomien var i hjälpligt skick, var hans lynne också försvarligt. Han besvärades ej då av den avskydda tafattheten.
Om dikterna och deras senare öden har Rosell berättat: att Wetterkvist, i ett anfall av förtvivlan och harm, offrat dem samtliga åt lågorna, då han, efter ett par försök att vända dem i mynt och lagrar, i stället skördat nya avslag och förtret.
Vare huru det vill med sannfärdigheten av Rosells uppgift, det
säkra är att notarien icke vidare lade sig ombord med poesi på
papper. Han föresatte sig i stället att uteslutande ägna sig åt fru
Justitias tjänst, i hopp att, om han troget tjänade henne, hon i
tidernas längd tilläte honom att därjämte dyrka någon annan
gudomlighet. För närvarande beslöt han likväl att vara strängt
försiktigt i den saken... Och då kärleksaffären följaktligen kommer
att gå något långsamt, är det bäst att vi från mademoiselle Lucies,
f.d. utsedda äkta man återvända till den, som i verkligheten hugnades
med lyckan att kalla henne sin maka.
