Emot sommaren började kamrern att besväras av en svår andtäppa. Med bästa vilja kunde han ej mera följa Lisa överallt; han kunde blott bibehålla sin gamla plats vid fönstret och till sitt eget lidandes förhöjning genom reflexionsspegeln iakttaga stunden för de vanliga förmiddagsvisiterna.
»Nu komma mina plågoandar igen», mumlade han sakta, och Lisa som i gubbens ansiktsuttryck hade den bästa reflexionsspegeln, gick alltid, så snart hon varseblev hans tilltagande oro, till spegeln för att rulla upp lockarna, draga mössan till rätta eller fästa om kråsbandet.
»Hoj, vad mitt bröst är tungt!» suckade kamrern, i det han lät ögonen långsamt vandra från reflexionsspegeln till sin hustru.
»Min stackars gubbe, varför håller du dig icke i ro?» sade Lisa med en viss hjärtlighet.
»I ro - ja, du önskar mig ro... kanske i graven!»
»Hur du talar, min vän... detta är grymt av dig!» och Lisa låtsade borttorka en tår. »I graven», upprepade hon, »skulle jag önska dig dit - gud bevare mig!» Men inom sig tänkte Lisa: »När gubben är borta... jag tycker mig se, med en sådan förmögenhet jag då kan disponera... vad det skall tävlas om min hand... men den blir ej lätt att vinna. Kanske möjligtvis någon fattig baron, till och med en greve, vem vet... en ung, skön, rik och barnlös änka kan vänta allt!» Och vid detta allt, denna stora punkt i Lisas tankar, förmådde hon ej återhålla ett leende, vilket skarpt avstack emot hennes eget sorgsna utrop: »I graven - gud bevare mig!»
Kamrern drog en djup suck: hans andedräkt var ovanligt besvärad.
»Du är sämre i dag, min vän», sade Lisa och gick till honom, för att låta hans huvud stödja sig emot hennes bröst, »du är verkligen mycket sämre.»
»Ja, jag är rätt dålig, och ändå skall jag nu plågas av de där kanaljerna, som ej ha större nöje, än att skratta bakom min rygg... se där», det ryckte i kamrerns ansiktsmuskler, »där ha vi den förste, den gemene B., som spelar livet ur mig!»
»Varken han eller någon annan skall bli mottagen!» sade Lisa med ett slags hjältemodig uppoffring. »Jag lever bara för mina plikter, när förstås de fordra det. Så länge du är sjuk, min vän» - Lisa ville så gärna tro att gubben var mycket sjuk - »mottager jag ingen. Man skall aldrig säga om mig, att jag låter mina nöjen gå framför mina skyldigheter!» Och Lisa gick till dörren för att underrätta jungfrun att det i dag icke togs emot.
Förvånad såg kamrern upp. Det var lång tid sedan han smakat en sådan njutning som den han erfor, då han såg herr B. återvända från huset; det var en daggdroppe på hans hjärtas sår, och han vred reflexionsspegeln för att så mycket som möjligt förlänga nöjet att se den mest hatade av sin hustrus tillbedjare med långsamma steg och förundrad min avlägsna sig.
»Har du något mer att beklaga dig över, gubben lille?» sade Lisa milt och fattade hans hand.
»Nej, detta var sannerligen en stor godhet av dig, min vän... Gud give att jag vore i stånd att göra dig någon glädje därför!»
»Bliv frisk», sade den falska, dåliga kvinnan, »jag begär icke mera!» Och hon slösade de vänligaste omsorger på den gamle mannen, som var allt för lycklig att komma ihåg, att han endast hade förmånen av sin förmodade död att tacka därför.
Med den saken blev emellertid ej något av tills vidare, ty ehuru andtäppan fortfor, var kamrern för övrigt tämligen kry. Och Lisa, som märkte att hennes förhoppningar den gången icke togo skruv, började småningom återvända till sina forna vanor. Dessa ljuva sällhetsdagar, under vilka till och med några stumpar av Fredmans epistlar kommo att återväcka gubbens livsandar, försvunno lika plötsligt som de uppstått. Ännu en gång var den bedragne mannen försatt i sitt nyss undsluppna olyckliga öde, och det blev honom så mycket mera plågsamt som han snart fick tillfälle göra den bittra anmärkningen, att endast sjukdomen och den troligen därmed förknippade tanken på hans bortgång alstrade Lisas ömhet.
För att fullkomligt övertyga sig härom låtsade kamrern ett par gånger vara ganska illa angripen, och han fick icke skäl att tro vad han sa gärna ville, nämligen att han dårat sig själv med dessa grymma föreställningar. Nej, det var icke inbillning; i dessa stunder omgav Lisa honom med den mest omsorgsfulla ömhet; men blev han bättre, talade om framtiden och trodde att kanske vår Herre ännu ville låta honom leva ett par år, för att vinna ersättning för det sist förflutna, då lade sig unga fruns panna i icke obetydliga rynkor, och hon försvann med ens från platsen vid hans gamla, kära soffa, alldeles som om hon blivit bortblåst.
»Store gud, jag lever henne till besvär!» framsuckade gubben och grep efter den enda ögonblickliga lisan i sina otaliga bekymmer, en stor snusbutelj, stående i fönstret vid sidan av ett par kamrater.
Fordom snusade kamrern endast litet, såsom vid högtidliga tillfällen ur gulddosan, för siratens skull; nu däremot, då så mycket annat förändrat sig, hade även smaken gjort det, och behovet att ha något sällskap drev honom först att då och då påhälsa dosan, slutligen att varje stund anlita dess retelse. Styverhandeln hade länge sedan upphört, och hans enda förströelse numera, då han ej höll vakt om Lisa eller posterade vid reflexionsspegeln, var att packa ner sitt snus på buteljen, skaka den, fukta den, sätta den i solen, kortligen på allt sätt ägna den sina omsorger. Och om man ännu någon gång såg ett matt småleende på hans läppar, var det då han stod framför fönstret och betraktade den icke oansenliga raden med väl ordnade snusbuteljer.
Den stackars kamrern!
Någon tid hade förflutit. Gubben, lika vårdslösad som alltid, förvånades ej litet en eftermiddag, vid uppvaknandet fran sin oroliga middagslur, att se Lisas ansikte med det gamla, välbekanta, ljuva småleendet lutad över honom.
»Ack, vad du skrämde mig!» sade hon. »Du sov så tyst - jag tyckte att du icke andades.»
»Jo jo men, jag får nog kännas vid det!»
»Är det då svårare än vanligt?» frågade hon.
»Jag har det alltid svårt!» yttrade kamrern lakoniskt. Den lyckliga tiden var förbi då han vagade tro på hennes deltagande.
Lisa låtsade ej förstå honom. Liksom omedvetet tog hon den gamla gitarren, vilken, efter att han blivit förvisad från fruns rum, dit en ny, modern inflyttat, fått plats i gubbens kammare, lät sina fingrar leka med strängarna och anslog melodien till Uilla Winblads hemresa från Hessingen. Slutligen började hon även sjunga. Dessa toner kunde gubben ej motstå: han kände sig liksom upplöst av smärta och saknad, då han erinrade sig skillnaden mellan den närvarande tiden och den, då Lisa, under en färd till Hessingen sommaren före deras giftermål, sjöng samma visa.
Hon hade ej valt ett lyckligt stycke: hon glömde sannolikt, huru många bittra minnen det borde medföra.
Sedan hon bortsatt instrumentet, förblevo de bägge makarna några minuter tysta. Lisa syntes vänta att som vanligt bliva tackad för den minsta artighet, hon visade, men denna gång hände ej så. Hon tycktes emellertid icke bli vid sämre lynne för det.
»Efter din hälsa fortfar att vara så här odeciderad», sade hon och flyttade sin stol närmare soffan, »så tycker jag, att vi borde taga något kraftigt medel däremot, annars blir du gående och hänglar... Men det var sant, du har icke fått ditt kaffe!»
»Vad är det nu... vad skall detta betyda: ett kraftigt medel... en kopp kaffe!» Med gubbens tilltagande misstänksamhet såg han skuggor över allt... »Jag tager alldeles ingenting in!» ropade han ivrigt.
»Du måtte väl icke inbilla dig, att jag vill förge dig heller?» utbrast Lisa skrattande.
»Det vete fan, men så galet kan det väl ändå icke vara... Vad menar du med ditt kraftiga medel? Jag trodde ej, att min hälsa låg dig så mycket om hjärtat.»
»Du tror så, emedan du alltid misskänner mig; nu som vanligt gör du mig orätt. Men jag är van därvid, och jag beklagar mig ej. Just för din hälsa ville jag emellertid, att vi i år reste till en hälsobrunn. Jag nekar ej, att det även är för min egen skull: mina nerver ha gruvligt lidit av de här sista månadernas oro och bekymmer. Jag är alldeles säker, att en sådan resa skulle återställa oss bägge till hälsan.»
»Lisa», sade kamrern, i det han med ett verkligt rörande uttryck lade sin hand på hennes, »jag ber dig, gör mig icke tokig! Låt mig vara i fred!»
»Men, käre, min söte, snälle gubbe, nu är du alltför underlig - det är ju för var hälsa, vårt gemensamma bästa!»
För ditt nöje, Lisa, min liv och själ icke för annat! eller är du nöjd med att åka i min gamla schäs, att vi taga ett rum och att leva endast för att vårda mig?»
»Vad de första punkterna vidkommer, så finner du väl att det icke går an, utan att vi skulle göra oss löjliga. Men vad det sista beträffar, så skall du icke få något övrigt att önska! Du får väl se, om jag icke sitter inne hos dig oupphörligt, aldrig går ut utan i ditt sällskap och följer dig som en skugga. Kortligen, Lassman lille, om du bifaller resan, skall du få hantera mig alldeles som första vintern, då du höll mig inlåst liksom i glasskåp.»
Efter allehandaunderliga och sinnrika planer att väcka uppseende, den högsta lycka hon eftersträvade, hade Lisa vid nämnda tid fattat det romantiska beslutet att vid någon brunn göra furore genom den exemplariska själsstyrka, varmed hon, en ung, förtjusande, säkerligen eftersökt dam, uppoffrade sig för en gammal sjuklig man. Vid hans sida skulle hon emellertid ganska ofta visa sig såsom en flyktig uppenbarelse, den man endast finge skåda utan att närma sig. Vad uppseende måtte ej detta väcka, i synnerhet som hon borde komma med särdeles ståt, och ha en toalett, vilken kunde bringa alla fruntimmer i förtvivlan! Dessutom bleve även nödigt att hålla ett par hästar för promenad i vagn.
Så vitt Lisas planer ej svävat härutöver, hade de kunnat anses såsom foster av en långt driven ömklig fåfänga, men de stannade visst icke här. Hon hade snart övertänkt och uppfattat, vilken annan väsentlig nytta denna resa kunde medföra och betraktade den strax - hennes ideer voro alltid ögonblickets såsom ett slags upptäcktsfärd för sitt kommandeval. Gubben kunde omöjligt leva länge: det vore ganska klokt att ha sett sig om. Dessutom torde något grannlaga attachemang under tiden uppstå, i synnerhet som hon nog skulle förstå bringa i omlopp de mest lockande rykten om sin blivande rikedom och sitt oberoende.
Med dessa hänförande utsikter var det tämligen naturligt, att gubbens innerliga bön att bli lämnad i fred ej kunde beviljas; tvärt om ansattes han på allt sätt, och från alla möjliga sidor visade honom Lisa, vilken stor fördel han själv kunde ha genorn att giva efter.
»Nå, huru skola vi då resa?» frågade kamrern slutligen, trött att se alla sina invändningar överändakastade.
»Vi skola naturligtvis, efter det icke kan undvikas, ha oss en vagn.
»Det bleve fasligt dyrt att hyra en vagn.»
»Vem talar väl om att hyra den? Vi skola köpa en vagn, vacker och modern. Jag vill ej komma som något spektakel!»
»Köpa en vagn?» Kamrern spärrade ögonen vitt upp. »Ge ut, kasta ut hela sex à sjuhundrade riksdaler! Du har icke mer någon reson! Du kunde likså gärna hitta på, att du vill resa i luften, som i en egen vagn. Egen vagn - gud hjälpe mig, gamle man!»
»Hör, min vän», sade Lisa och drog gubben åter ned på soffan, då han redan rest sig för att lämna den, »jag har ett förslag att göra dig, icke så mycket för vagnen, ty det vet du väl ändå, att när jag satt mig något i huvudet, så driver jag det igenom, men...»
»Nej, den här gången slipper du det!» avbröt kamrern, genom sin billiga harm livad till ett förtvivlat motstånd. »Så vitt du icke under min sömn stjäl nyckeln ifrån halsen på mig, skall du icke ha så mycket som ett runstycke till den dårskapen.»
Lisa log med detta överlägsna uttryck, som tillkännagav, att hon ansåg dessa invändningar för mindre än intet. »vi få väl se», yttrade hon kort, »men låt mig tala ut först! Jag vet, att du ej kan fördraga varken löjtnanten eller herr B., och jag lovar dig, att jag från denna stund med vett och vilja aldrig skall se någon av dem. De skola aldrig mera bliva mottagna här, om du lovar, i utbyte mot denna uppoffring å min sida, att vi göra resan och att jag får vagn. Däremot begär jag icke mer än två rum... du ser hur billig jag är, och tänk efter, om icke denna utgift gottgöres därigenom att du för alla tider slipper dina så kallade plågoandar.»
»Men jag blir ruinerad för den vinsten, det är säkert det!»
»Du blir icke ruinerad. Dessutom skall detta bestämt vara det allra sista prov jag begär av din godhet för mitt nöje. Går du in härpå, som jag hoppas du är klok nog att göra för bägges vår skull, så vill jag bli en ordentlig ängel i ömhet och godhet och aldrig vika från din sida. Envisas du däremot, så får du skylla dig själv, om du går miste om ängeln, får behålla dina plågoandar och ha ett drygt hushållskonto att betala.»
Efter denna förklaring gick Lisa ifrån sin man med försäkran, att han efter kaffet nog själv insåge förslagets godhet.
»Kamrerns överläggning var icke så lång som han borde väntat vid ett för hans kassa och vanor så utomordentligt fall, ty han tänkte så här: »Samtycker jag till hennes dårskap, kan jag möjligtvis hoppas, att hon. låter mig framleva mina sista dagar i ro. Jag kan ingenting ta med mig, och den lyckan att slippa se de där uslingarna omkring henne är väl värd en oerhörd uppoffring. Samtycker jag däremot icke, så plåga de alla tre snart ihjäl mig. Jag måste» - gubben suckade tungt! - »jag måste dock tänka på mig själv!»
Så slutade kamrerns funderingar, men en förfärlig tyngd lade sig över hans bröst i samma ögonblick som löftet halkat över hans läppar.
»Om du bedroge mig» sade han.
»Jag bedrager dig icke, min stackars gubbe; jag är icke en så hjärtlös varelse heller!» Och hon tryckte den gamle mannen i sina armar med en eld, som ännu aldrig fallit på hans lott. Hon sjöng, hon dansade och betedde sig som ett egensinnigt barn, vilket fått sin vilja fram...
Efter ett otroligt bråk, vilket nära nog kostat kamrern förståndet och vilket kostade honom mera penningar, än han under tio år utgivit för sig själv, satt den plågade mannen äntligen med sin unga, muntra fru i den nya, vackra vagnen och rullade skyndsamt till den plats, han fått tillåtelse och löfte att betrakta som ett jordens paradis, lycksalighetens ö, där alla hans forna bekymmer och mödor skulle nå sitt slut och ett nytt, skönt, övermåttan härligt liv begynna.
För Lisa utgjorde brunnsorten också ett eldorado. Var den ej bestämd att bliva ett vittne till hennes många triumfer, var det ej här hon med sin blotta blick skulle fängsla alla kringfladdrande fjärilar vid sina fötter!
De första dagarna höll sig fru Lassman träget inne. Ryktet om hennes rikedom, skönhet och uppoffrande hängivenhet för en gammal sjuk man, hade hon dock, så vitt det låtit sig göra, sökt bringa i omlopp. Hon leddes emellertid och gäspade erbarmligt, men ålade sig likväl försakelsen att spela och sjunga för gubben, i förhoppning att hennes röst, den hon numera på herr B:s försäkran kunde anse fullkomligt utbildad, skulle ditlocka andra åhörare. Hennes plan misslyckades icke: hon ådrog sig många unga mäns uppmärksamhet genom den överdrivna prakten i sin klädsel, vilken löjligt avbröt mot gubbens enkla, om än nya rock. Hennes redan smickrade fåfänga förmärkte även lätt, att hennes utseende gjorde intryck.
»Jag uppoffrar mig ju alldeles för dig!» sade hon till sin man, då hon bakom jalusierna njöt av att se, huru de unga karlarna slogo sina lovar under hennes fönster; men bland dessa eleganter fanns tyvärr ännu ingen greve, ingen baron, icke en gång så mycket som en simpel adelsman eller en med intressanta mustascher försedd officer. . . och någon ditåt måste det nödvändigt bli, innan hon avstod från sitt stränga inkognito.
»Jag uppoffrar mig alldeles för dig, min vän: jag besöker varken baler eller societeter... jag lever bara för mina plikter.»
»Ja, detta är ett gott liv, ett mycket gott liv!» sade kamrern, som riktigt börjat kvickna vid. »Detta har varit den bästa veckan, jag upplevat sedan början av vårt giftermål. Men du sitter så sällan bredvid mig: du håller dig jämt vid fönstret, än skola jalusierna upp och än ned... du känner ju ingen människa?»
»Men det kan väl vara roligt att se på dem ända... du må väl icke vara så obillig att neka mig detta? Det är så roligt att betrakta alla de olika fruntimmershattarna: det är ingen så vacker som min reshatt en gång.»
»Kamrern teg fogligt, ty hon hade ju gjort så mycket.
Men i en hast voro alla Lisas beundrare liksom bortblåsta, utan att hon var i stånd att uttänka orsaken till detta missöde. Veta den måste hon emellertid, ty saken var alltför maktpåliggande att lämnas utan allt avseende.
»I dag skola vi spatsera litet, min vän», sade hon till sin man... »snygga upp dig så gott som möjligt!» Själv slösade hon alla toalettens konster på förskönandet av sina medfödda behag och gick sedan vid gubbens arm i alleerna.
Hastigt kände hon sig besvärad av en alldeles ny känsla, ingenting mindre än angenäm, ty det var den plågsammaste som en behagsjuk kvinna kan röna: avundens. Vid alleens ända syntes, bland ett större sällskap, ett ungt, vackert fruntimmer, omgivet icke allenast av Lisas flydda tillbedjare, vilka här tyckes utgöra endast ett knappt bemärkt släp, utan även av ett par officerare och, värst av allt, hennes forne intime vän häradshövding Wetterkvist, på vars arm den av Lisa avundade stödde sig. Tvenne »nobelt» klädda äldre fruntimmer, varav i synnerhet det ena såg särdeles förnämt ut, och en herre med ordensband i knapphålet, gingo på sidan, och på några stegs avstånd vandrade i lysande livre en betjänt med kapporna... Lisa hade god tid att betrakta sällskapet, som närmade sig. »Hur skall jag komma in i den societeten?» var hennes första tanke. »Och hur, i guds namn, har det högmodiga våpet notarien kommit hit! Han borde väl ändå för gammal vänskaps skull vara mig till tjänst... Jag skall icke hälsa på honom så kallt som vanligt!» Inbegripen i så viktiga funde ringar, hörde hon icke ens, vad kamrern sade: han klagade över trötthet och ville gå hem. Men Lisa drog honom vidare. »De kunna ej undgå att hälsa... många av herrarna känna mig, och Wetterkvist... Men, o harm, o plåga, vilken hälsning! Notarien... han, som sålt rockar i hennes mors klädstånd och en gång legat vid hennes egna fötter - han, upptagen av sin granne, den nu i full lysande fägring utvecklade Matilda Lindfelt, varseblev knappt det mötande äkta paret; det var först då de voro nästan förbi som han, under en flyktig rodnad, bemärkte sina gamla bekantskaper och med en dragen formlighet lyfte på hatten för Lisa och därpå med en viftning av handen åt kamrern erkände ett slags bekantskap.
Gud, vilken förnedring! Lisa kunde knappt stå på fötterna; hon blev tvungen att sätta sig, hon visste ej ens, om någon annan hälsat på henne.
»Låt oss gå hem!» sade kamrern. »Du ser väl, att han ej mer än jämnt och nätt känner igen dig i så högförnämt sällskap.»
Lisa snäste till gubben, så att han tystnade. Vad hade hon nu haft för allt detta bråk! Den där unga damen, i sin beräknade enkelhet, ändå mera elegant än Lisa själv i hela sin ståt, skulle ådraga sig allas blickar, till och med deras, som förut sett endast henne, och Wetterkvist, den förhärdade forne fattiglappen, skulle låtsa som han icke vidare erinrade sig, att hon varit hans förtjusning... ack, det var för mycket! Han skulle icke, det såg hon nog, skaffa henne in i den societet, dit han själv, gud vet huru, komrnit. Men det säkra var att, då hon ej kunde leva i den förnämsta kretsen - och huru skulle hon komma dit, - bleve hon alldeles obemärkt, och hellre än det, hellre än att bemötas med kall och högdragen likgiltighet, ville hon vända tillbaka hem. Hon erkände redan att hon ej handlat klokt, då hon valt denna brunn, där så mycken »nobless» gjorde henne till snart sagt ett intet.
Vid återkomsten till sina rum skaffade sig Lisa några underrättelser om det sällskap, hon mött, men hur förvånades hon ej, då hon erfor att det var den rike greven från Dagstaholm med sin grevinna samt fröken Lindfelt, deras släkting, och hennes fästrman, en häradshövding Wetterkvist... »Fästman ... Wetterkvist ... själva grevens på Dagstaholm ... moster Mallas forna herrskap... förlovad med en sådan fröken!» Lisas huvud var alldeles upp- och nedvänt. »Jo, jag tackar - den högmodiga människan, vilken redan som en fattig notarie visade sig så stursk, han skulle visst bry sig om mig, sedan han på så förtrolig fot kommit tillsammans med grevar och grevinnor!»
Lisa kastade sig i ett soffhörn, och för att lätta sina smärtor, loade hon sig med att slita sönder sin blondermössa, kasta blommorna hit och dit och rycka på pärlbandet, till dess det brast och pärlorna rullade omkring golvet. Sedan grät hon av harm att, efter så mycket bryderi och besvär, se sitt rika utsäde förtvina på hälleberget. Antingen hon nu ginge ut eller bleve inne, tjänade det till intet: hon bemärktes på sin höjd av några personer, vilkas mindre betydenhet gjorde att deras uppmärksamhet ej var något, som lönte mödan att eftersträva.
Under detta hennes tillstånd och då kamrern i sitt hjärtas ångest, för att ej vara i vägen, stultat in i det inre rummet, knackade det på dörren.
Lisa spratt till, hennes kinder blossade. »Tänk om det vore han, om han komme för att erbjuda sig att presentera mig hos grevens... gud, så mitt hjärta klappar!»
Det var verkligen Wetterkvist. Men vilken min, vilken köld, vilken förnämhet! Lisa var alldeles ur koncepterna.
»Jag ber om förlåtelse, min fru, är kamrern hemma?»
Ur stånd att svara, visade Lisa åt inre rummet. Wetterkvist gick dit. Hon hörde att han artigt talade med gubben och likviderade en gammal skuld samt önskade honom lycka att dricka hälsa ur den berömda källan, men Lisa hörde honom ej nämna ett ord häntydande på någon fortsättning av deras bekantskap, och hon hade förstånd nog att inse det detta besök gjordes blott för att visa att bekantskapen nu var bruten.
Besöket blev kort.
»Herr häradshövdingen lär vara förlovad, hör jag - jag har äran gratulera!» sade Lisa med ett spetsigt leende, då Wetterkvist gick tillbaka.
Ett kallt »jag tackar», jämte en stel bugning, var allt vad hon erhöll i utbyte.
Nära kvävd av vrede, såg Lisa sin sista förhoppning att inkomma i den förnäma kretsen tillintetgjord. Likt en raket flög hon emot gubben, som tillslöt dörren efter gästen: på vem, utom på den stackars äkta mannen, skulle hon väl utgjuta hela bitterheten av sin misslyckade uträkning!
Kamrern önskade sig av allt sitt hjärta tillbaka från »lycksalighetens ö» ...
»Vi resa i morgon!» sade Lisa några dagar senare, då hon, efter att hava försakat sitt inkognito för en bal och tvenne soareer, fullkomligt övertygat sig att det skulle bli henne omöjligt att intränga i societetens »slutna kretsar» eller att ens på de publika nöjena komma i någon beröring med dem. »Vi resa i morgon.. här uthärdar jag ej längre!»
Hennes ton tålte ej några motsägelser.
»Ja, min vän, ja, kunna vi icke göra som du vill!» svarade kamrern, men inom sig tänkte han: »Jag visste nog att goddagarna icke länge skulle vara!»
Och goddagarna de voro också, i ordets egentligaste bemärkelse, slut...
Följderna av brunnsresan svedo dagligen i kamrerns hjärta. Det var ej blott de så dåraktigt utkastade penningarna, vilka betydligt förhöjdes genom den mängd honom omedvetna räkningar, som efter återkomsten till Stockholm då och då insändes från fruns modehandlerskor, hjälpsamma biträden för den i stort beräknade färden - nej, det var icke allenast detta som grämde honom: sorgen låg ännu djupare, ty efter denna tid blev Lisa grundligt e]ak. Hon antog till en ordentlig sysselsättning att på allt sätt reta gubben, och olycklig han, om han vågade beklaga sig!
För varje dag ryckte Lisa husbondeväldet allt fastare till sig, och slutligen satt kamrern såsom en skugga i den buteljgröna rocken, vid reflexionsspegeln åter vaktande på ankomsten av sina gamla plågoandar, löjtnanten och den musikaliske herr B., vilka bägge Lisa, i trots av sitt löfte och i brist av bättre, återupptagit till nåder.
Då kamrern någon gång suckade - att knota och klaga hade han länge sedan upphört - utbrast Lisa förnärmad: »Nå, vad är det nu åter igen för ett pustande! Kan du säga kanske att du icke är lycklig?»
Stackars gubben Lassman... han hade lärt sig att frukta denna ton, i synnerhet denna fråga, vilken, ifall den besvarades med nej, blottställde honom för en störtsjö av de klaraste bevis på motsatsen.
»Jo bevars, jo!» svarade han sakta, men i sitt hjärta önskade den trötte mannen att han låge i sin grav. Hur gärna skulle han ej ha uppoffrat hälften av sin förmögenhet, om han därmed kunnat återförsätta sig i denna lyckliga tid, då han satt bakom skärmen och stoppade strumpor och ej hade annat att förarga sig över än madamens vårdslöshet! Varför hade han ej då helt enkelt tagit hovmästarinnan till sig? Hon hade nog ömt värdat honom.
»Ja, det var den gyllene tiden», tänkte den betryckte mannen, »själva den heliga Sabina skulle ej bragt mig mera under sin toffel än Lisa gjort med alla sina konster... Mina sköna vintrar äro förbi. Jag fryser ej mera. Lisa, Lisa, du sörjer nog för att gubben hålles varm!»
- - - - Men vi nedlägga här pennan och sluta teckningen av kamrer Lassmans öden såsom gammal ungkarl och äkta man. Den, som går förbi huset nr 98 på Malmskillnadsgatan, skall troligen i tredje fönsterluften från portgången upptäcka en gammal man, som, insvept i en buteljgrön rock, lutar sig mot reflexionsspegeln ty... så vitt vi veta, sitter kamrern där än i dag under spänd farhåga för sina bägge plågoandars ankomst.
P.S. Såsom bihang till kamrer Lassmans biografi utbedja vi oss att få meddela följande utdrag av ett oss nyss tillhandakommet brev från kungl. sekter Rosell till häradshövding Wetterkvist.
»Nå, gamle Lassman som vandrat hädan! Vår Herre visade honom den vänskapstjänsten i behaglig tid, ty att säga sanningen, stötte fruns liv under senare tiden nära nog på skandal, och hon plågade honom mer än han på det hela förtjänade för sin dårskap att ha tagit henne till hustru. Men gubben gottgjorde felet på sin dödssäng genom en handling av kraft, för vilken jag högaktar honom, där han nu vilar. Han lät nämligen upprätta ett nytt testamentel varigenom hans fru bekom endast en årlig ränta, och den ganska måttligt tilltagen, av orsak, såsom förordnandet lyder, att han insett det hon aldrig skulle komma att göra sig nytta av en större förmögenhet, den hon ej kunde handhava, och att han i detta fall, efter noggrant övervägande med sitt samvete, handlade i överensstämmelse med vad han ansåg vara rätt och för henne gagneligast. Största delen av förmögenheten tillfaller unge Ficker, som genom sin arbetsamhet och sitt goda uppförande gjort sig förtjänt av denna hågkomst. Återstoden är anslagen till en välgörenhetsinrättning, jag minns ej vilken. För tre veckor sedan övervar jag begravningen. Gubben nedmyllades, och vilar nu gudskelov lugnt i Johannis kyrkogård. Vem tänkte på hela denna sorgliga roman, då vi från Winters fönster sågo, så att säga, första scenen däri. Det harmar mig att tänka det både du och jag kunnat tända rökoffer för en så pauvre gudomlighet.
Summan av alltsammans blir att den unga änkan måste lämna sin granna våning med all dess prakt - hon får ej ens sitta i orubbat bo - och lärer till en början flytta hem till sin mor på Köpmangatan. Hon bär sorgdräkt, förstås, men jag lämnar därhän huruvida det är efter mannen eller efter alla hennes ramlade förhoppningar. Kanhända skulle hon anse sig smickrad att få dela den föraktade unge kusinens tillgångar, men efter vad 'moster Neta' berättade mig, då jag för ett par dagar sedan mötte henne på gatan, hemlotsande sin gubbe den hon påträffat som kapten, haller Ficker junior nu 'sin peppar för god' och dristar i stället kasta ögonen på sin forne patrons - snart blivande kompanjons - dotter.
Dessa nyheter om våra gamla bekantskaper skola säkerligen intressera dig... Nå lycka till, bror! Jag sag i Statstidningen, att du fått förordnande att förestå domsagan efter din lagman. Du står numera i så lyckliga förhållanden, att jag ej skulle bli särdeles förvånad, om du erhölle den.
Min hustru, vilken jag, till min stora förvåning, ännu finner lika söt och intagande, ber om sin hjärtliga hälsning till din Matilda. Det är med särdeles nöje jag av ditt sista brev ser att du i höst firar ditt bröllop.
Gud bevare oss bägge från pappa Lassmans öde! Men man såg i detta äktenskap faran för gamla ungkarlar att skaffa sig unga hustrur. Pris vare emellertid gubben, såväl för alla de gånger han hulpit mig ur klämman som för det förstånd, varmed han på sistone hämnade sin kränkta värdighet! Han kunde ej göra något bättre, än att dö och lämna fru Lucie med sina - minnen.»
SLUT
