Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klassicitet och germanism - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dräpa Laokoon. Följden blir också den att han
helt enkelt aldrig kan skrifva någon Iliad. Han
är den obarmhärtige röfvaren Prokrustes, som
i femte akten blifvit präst och därtill stympad
på ett sätt som särskildt dämpar sinnet, så att
då han nu binder sina offer i sängen och
sönderhugger eller uttämjer dem till dess alla bli lika
stora, gör han det icke längre af grymhet utan
med ögonen klara af ömhet och som en gärd
af rättvisa åt de små. Visserligen värmer det
hjärtat att humorn ler godt, där antiken
skrattade elakt, men vi få icke glömma att det isande
senromerska hånet var ett sista naturligt
själf-försvar mot allt det, som bragte den klassiska
odlingen döden. Det var kanske icke någon
slapp humor med ett sötaktigt löje genom tårar,
men det var ett stolt och kränkt folks vreda
svar till både Palatinens och Olympens förrädare.
Ironien och den bitande kvickheten äro
aristokrater, humorn är plebej. Som bekant
förskrifver sig den egentliga humorn från
an-gelsachser, tyskar och skandinaver, med andra
ord, från folk, hvilka stodo rustade med sedlig
kraft och mycken godmodighet, men föga
utvecklad skönhetskänsla. Ett anti-aristokratiskt
tycke präglar tidigt dessa stammar, i hvilkas
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
