Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det nationella som teori och känsla. Svar till min vän Ellen Key med anledning af hennes öppna bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därför äro dessa människor en nations mest
utpräglade och fördjupade karakteristikum.
Låt oss sträfva för folkets upplysning och
hoppas, att tider en gång skola bräcka, då ordet
»folket» icke längre har samma betydelse som nu
i dessa rader. Redan i en sådan sträfvan ligger
ju dock a priori som antagande, att det hvartill
vi vilja höja folket är något för mer än det, som
folket redan besitter. Vore det typiskt nationella
framför allt det folkliga, då måste däremot hvarje
nationalist bemöda sig om att kvarhålla folket på
den ståndpunkt, där det redan befinner sig.
Om något samlar det nationellt franska i en
bild, så är det den härliga, förkättrade parken vid
Versailles. Hvarför skulle vi låta århundradets
demagogiska betraktelsesätt spela in på ett ämne,
där det icke hör hemma, och i stället uteslutande
söka det nationella i byarna utanför parkstängslet?
Och om vi hos oss se mycket af det svenska i
den mossbelupna ryggåsstugan, i den af granar
skuggade kolkojan, i det med kakor och stånkor
dukade julbordet, så möter oss dock något ännu
djupare svenskt i den själ, som blickar ut från de
gamla porträtten, från de gulnade brefven och
anteckningarna och från vår historia.
Än mer skulle jag vilja säga dig, innan jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
