Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Fröken Hortens och hennes mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
Ja han var desto säkrare derpä, som fru Wennerholm ett par
dagar förut bedt honom att på den ifrågavarande festen bli hennes
dotters kavaljer i första valsen samt hennes egen i promenadpolonäsen.
Detta var ju en heder, som han visste skulle väcka afund hos
mangen och han kände sig nu nästan säker om, att han skulle få
ja, då han friade. Det var ju inte fröken Hortens ensam, som visade
honom en stor uppmärksamhet, utan äfven hennes mor och detta
hade ju betydligt mera att betyda. —
Och nu kom detta bref och stämde ned humöret på honom!
Men det gick inte an! — Han fick inte nedstämmas!
— Fördömda bref! utropade han och ref sönder det i små bitar
samt antände dem med den sticka, med hvilken han först tändt sin
cigarett.
Derefter tog han fram sin plånbok, i hvilken det fans blott en
enda sedel.
Han letade i annotationsboken, som låg i plånboken och fick
utan mycken möda upp ett uppslag i hvilket ett par mycket väl
pressade blommor lågo.
Det var de rosor, som han fått af Anna och hvilka han pressat.
Läsaren torde påminna sig, att Anna, när hon lemnat grefven
rosorna och han fortfor att bedyra henne sin kärlek, sade:
»Ack, herr grefve, när bladen falla af de rosor, som jag nyss
fäste pä ert rockslag, har ni för länge sedan glömt — »Rosen på
Klastorp» den stackars torparflickan.»
Grefven protesterade deremot och när han efter några dagar
åter träöade Anna vid Rosenkullen vid korsvägen, visade han henne,
att han hade pressat hennes rosor, som nu voro bevarade åt fram-
tiden ja, han kallade dem till och med »eviga rosor». Och då
bedyiade han, att hans kärlek till henne skulle vara lika länge, som
de pressade rosorna hade sina blad qvar, det vill säea för
alltid. — 6
Det var från den stunden, som Anna började tro på honom. —
Nu tog han tram dessa rosor och hans första tanke var att
kasta dem i kakelugnen.
Men han ångrade sig.
Du var dock en både snäll och vacker flicka, Anna, sade
han till sig sjelf. — Jag skall behålla dina rosor, — Men aldrig bli
vi ett! Du är ju blott en fattig torparflicka! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
