Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Ett brustet hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
— Emanuel! Känner du inte igen din Anna? — sade den stac-
kars flickan, hvilken i sin landtliga enfald tog för gifvet, att grefven
blef så förvånad öfver att finna henne här i Stockholm, att han der-
för inte svarade henne.
_ Anna! mumlade grefven och hans uppsyn mörknade betydligt.
_ Ser man på! utropade en af hans vänner.
— En liten landtlig oskuld! inföll den andra.
_ Man måste vara försedd, fortsatte den förste.
_ En man, som är om sig, har en älskarinna, hvart han kom-
mer, gäckades den andre.
_ Emanuel! sade Anna, hvilken blef illa till mods, dels deraf
att grefven inte gjorde en min af att känna igen henne, dels tillföljd
af det anstötliga skämt, som hans vänner tilläto sig, utan att han
gjorde ett försök att stäfja dem.
— Det måste vara ett misstag, sade grefven och försökte att
le, under det att en dallring flög igenom hans kropp.
_Känner du inte din egen Anna? utropade den arma flickan
förskräckt.
_Ha, ha, ha! skrattade en af vännerna; känner du inte din
landtliga kärlek, Emanuel?
— En lefvande’ smörbytta! inföll den andre.
— Det är ett misstag! sade grefven, denna gång med en be-
stämdhet, som inte tycktes tåla någon motsägelse. — Kom, vi gå,
tilläde han till sina vänner.
_ Emanuel! Emanuel! utbrast Anna förtviflad. Men grefven
ville inte höra på henne, han fortsatte sin väg framåt tillsammans
med sina vänner under glam och skratt, under det att Anna, ett rot
för förtviflan, stod liksom fastnaglad vid trottoaren och såg efter de
bortgående.
_ jag gratulerar! sade den ene vännen skrattande till grefve
Strutsenfot.
— Jag fruktar för, att käre bror är en riktig don Juan, inföll
den andre.
— För tusan, ni hörde ju, att jag inte kände den der flickan,
svarade grefven.
— Tusan vete i alla fall, hur det var med den saken.
— En liten kokett i träskor kan ju vara ganska pikant att ha
på landsbygden om somrarna.
— Till orovexling bara förstås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
