Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Ett brustet hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
hembygd. O, Emanuel! Det löfte om trohet, du aftvingade mig
och hvilket du nu inte mera vill erkänna, har slungat mig i en af-
grund af sorg och smärta. Må Gud förlåta dig derför och Gud
hjelpe mig arma menniska. Hvad det skall bli af mig, vet jag inte.
Jag vet blott, att mitt hjerta brustit af sorg genom din falskhet!
— Nog nu!
— Mins du rosorna, jag gaf dig vid Rosenkullen. Jag sade, att
din kärlek skulle vara död, innan rosorna hunnit vissna. Du talade
då om eviga rosor — du–––- du––––-Gud förlåte dig, Emanuel!
— Men så sluta då för tusan en gång, menniska! Inte ett ord
vidare! Dessutom vill jag säga dig, att du inte har några som helst
rätt att tilltala mig med mitt förnamn. Jag är grefve Strutsenfot
och med den titeln vill jag bli tilltalad. Gå! — Sörj för dig sjelf,
bäst du gitter. — Jag har intet med dig att skaffa. — För tusan!
Skulle alla flickor, som stå modell för mig, fordra, att jag skulle gifta
mig med dem, så måste jag först bli turk eller mormon!
Han skrattade ett tvunget skratt ät denna sin qvickhet.
Anna snyftade och grät bittert.
Närmande sig dörren sade hon:
— Gud vare med er, herr grefvel
— Adjö mitt barn! Tag nu ditt förstånd till fånga. När du
väl gråtit ut, blir du nog lugn, skall du få se, sade grefven i vän-
ligare ton och öppnade dörren.
Anna gick.
Den stackars flickan stapplade ut på gatan. Hon tyckte att det
svindlade för hennes ögon; men den friska luften gjorde henne dock
godt och hon kände sig kryare till sinnes när vinden spelade fram
öfver hennes heta och rödgråtna kinder.
Hvart skulle hon gå?
Hon hittade ingenstädes.
Ingen vän hade hon, till hvilken hon kunde förtro sig, ty båten
hade nu gått på sin tur till Lübeck.
Ingen bostad hade hon och inte visste hon hur och hvar hon
skulle kunna skaffa sig någon.
Aldrig hade hon känt sig så öfvergifven som i denna stund.
Hon tviflade nu på allt; ty den man till hvilken hon fullkomligt
litat sig, hade öfvergitvit henne i hennes nöd.
Hon såg sig om och började gå framåt, i det att hon vek af åt
höger vid porten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
