Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Ett nattligt äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
— Tack goda herm, jag skall nog dricka deraf.
— Gör det. Ni får skölja ned den med portvin sedan.
— Nej tack, jag törs inte dricka vin.
— Ah’ prat. Jag har godt vin i min källare, tilläde han leende.
— Det tror jag nog. Men jag blir så yr i hufvudet.
— Desto bättre sofver ni.
Nu kom uppasserskan upp med vinet, — en färgad mölja, som
gick under namn af portvin.
Hon slog upp buteljen och aflägsnade sig derefter, sedan hon
till Annas stora förvåning af notarien mottagit penningar.
— Betalar notarien sitt eget vin? frågade Anna undrande.
— Ja, det kan nog förefalla er underligt, det förstår jag såväl.
Men jag gör det för kontrollens skull. — Var så god. — Det är
sorgligt, att det skall behöfvas en sådan kontroll. Jag betalar ut
peuningarne i afton och får dem åter i morgon bittida, när jag hemtar
kassan. Ser ni, just derigenom att jag betalar, hvad jag sjelf reqvi-
rerar, kan intet underslef ske. — Jag har börjat med den principen,
sedan jag af en af mina tjenare blef bestulen på nära femtio buteljer
vin, som den oförsynte sedan vid redogörelsen sade, att jag sjelf
druckit ur. — Jag stod rättslös, ty jag kunde inte bevisa motsatsen. —
Men man lurar mig inte mer än en gång.
Han talade så allvarligt och trovärdigt, att Anna tvingades att
tro på honom och föröfrigt blef hon både gladare och lugnare, sedan
hon fick äta; och portern värmde äfven upp henne, att hon kom i
ett välbefinnande, som var särdeles behagligt.
Hon lät slutligen förmå sig att smaka på vinet; men hon läppjade
helt litet på det, hvareraot notarien drack glas på glas deraf.
— Tillåter ni, att jag röker? sade han.
— Det kan jag inte hindra, svarade Anna, som undrade på, att
han inte gjorde min af att gå. Hon började att känna sig sömnig
och ville ha ro.
Han tände en cigarr och intog en beqväm ställning i soffan,
under det att han pratade en massa galimatias, hvaråt Anna måste
skratta.
Ju närmare vinbuteljen nalkades sitt slut, desto mera uppsluppen
blef notarien.
Och så — klockan hade just då slagit elfva i Klara kyrktorn —
reste han sig upp och tömde till Annas stora förundran ett helt
glas af portern, som han förut dömt ut som oduglig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
