Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX. Mitt diamanthalsband är borta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
På eftermiddagen kom grefven till sin fästmö.
Denna dag var en hvilans dag efter festligheterna, men redan
dagen derpå skulle familjen Wennerholm på bal hos en embetsmanna-
familj, som bjudit på soupé i anledning af förlofningen.
— Välkommen Emanuel, helsade fru Wennerholm grefven, sedan
han straxt inom dörren mottagit välkomstkyssen af sin fästmö.
Han förde enligt sin vana fru Wennerholms hand artigt till sina
läppar och tog derefter på inbjudan plats i en liten du-och-du-soffa,
i hvilken fröken Hortens äfven slog sig ned samt lade sin ena arm
på sin fästmans axel pa sådant sätt, att hon lät underarmen, som
var till hälften blottad, hänga fram på hans öfverarm, på det att
han skulle vara i tillfälle att beundra hennes väl formade handlofve
och hand.
— Nå käre Emanuel nu skall du riktigt tala om för oss, hvad
du tyckte om bjudningen i går, började fru Wennerholm, när hon
såg, att hennes dotter väl kommit i ordning.
— Jag tyckte, att allt var väl ordnadt och att det var för-
tjusande roligt, svarade grefven.
— Ja, Mathilda Hörnbom är verkligen en makalös värdinna, ut-
ropade fru Wennerholm.
— Min nådiga tant, som är den bästa värdinnan på jorden, är
kompetent att bedöma sådant och jag är öfvertygad om, att fru
Hörnbom, om hon hade hört tants erkännande ord, skulle känna sig
liksom lyft till skyarne af glädje.
— Det är ett sannt nöje att höra dig tala, Emanuel, utbrast fru
Wennerholm. Ehuru jag vet, att du med eller mot din vilja nu
smickrar mig, så hör jag likväl gerna derpå just till följd af det
nobla och aristokratiska sätt, hvarpå du förstår att lägga dina ord.
— Min nådigaste tant, jag dignar till jorden.
— Älskade Emanuel, åh, hvad du gör mig lycklig, hycklade
fröken Hortens och lutade sitt hufvud graciöst mot hans skuldra.
Om du visste, hur lycklig jag är genom dig.
— Måtte jag alltid kunna bära dig på mina händer, som jag
önskar att kunna göra, älskade, svarade grefven och kysste hennes
hår, från hvilket en berusande ambraaoft spred sig i en mindre om-
krets.
— Det skall du, derom är jag viss. Vi skola aldrig skiljas!
— Dyra Hortens!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
