Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV. Bröllopet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Första vackra förmiddag efter detta samtal höll fru Wenner-
holms eleganta vagn utanför hennes port och snart togo hon sjelf,
fröken Hortens och grefven plats i vagnen, betjenten satte sig på
kuskbocken bredvid kusken och så rullade åkdonet utåt Kungsholmen
och vidare Drottningholmsvägen framåt. Herrskapet skulle se på
sommarställe. Färden ställdes först till Bergvik och derefter till
Äppelviken, hvilket ställe mycket behagade fru Wennerholm, hvarför
hon beslöt sig för att för sommaren hyra sig bostad derstädes. —
Först vid midsommartiden flyttade fru Wennerholm ut till sitt
sommarnöje — och ej behöfde hon sörja sig till döds, för att hon
var ensam, ty oupphörligt komino gäster till henne och det blef ett
lustigt lif derute på Äppelviken; och fröken Wennerholm lade ej tu
strå i kors för att få sin utrustning till bröllopet färdig. Allt lem-
nades i främmande händer. Sirliga monogram märktes på linne och
duktyg och öfver bokstäfverna insyddes det Strutsenfotska grefliga
vapnet. Klädningar syddes och profvades, hvarför fröken Hortens
hvarannan dag var inne i staden.
Grefven lefde ett obekymradt och gladt lif, fiskade aborrar och
började måla en tafia, hvilken dock aldrig blef färdig.
Fru Wennerholm å. sin sida var vid det briljantaste lynne och
hade inte nog med loford för grefven, som rekommenderat henne en
så förtjusande sommarbostad. Der skulle hon bo, när hon blef gammal
och inte mera kunde vara med de unga, sade hon.
Naturligtvis blef det opposition dervidlag, ty både grefven och
fröken Hortens försäkrade, att de inte skulle släppa henne från sig
blefve hon än aldrig så gammal.
Nu hade grefven helt och hållet glömt Anna och han fick ej
heller någon påminnelse om henne, alldenstund han inte hade sin
skizzbok med sig ut på landet, den skizzbok nämligen, i hvilken han
aftecknat henne. Han lefde helt och hållet för glädjen och lättjan
numera och blef till den grad försoffad, att han nästan fasade, när
tanken någon gång kom för honom, att han kanske skulle kunna
komma att behöfva arbeta för sitt uppehälle.
Ja, när han någon gång tog i penslarna för att måla på sin tafla,
hvilken skulle föreställa Äppelvikens hufvudbyggnad, å hvars veranda
fru och fröken Wennerholm skulle afbildas, kände han, hur svetten
började lacka på hans panna och han lade målareattiraljen från sig
igen, tillsade betjenten att bära in staffliet och paletten med mera,
samt befallde honom att göra ren penslarne — Dag för dag sköt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
