Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. Inspektor Hagberg och »Rosen på Klastorp»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
— Underliga varelse, mumlade herr Hagberg för sig sjelt, der
han stannat på golfvet och hört på Annas utgjutelser.
Hon fortfor:
— Då hade jag kunnat bevisa honom min trohet, trots det att
jag inte fick bli hans maka. — Då.hade jag visat min tacksamhet
mot grefvinnan, som varit så god mot mig.
Herr Hagberg skakade på sitt hufvud.
— Kärleken är ett underligt ting, mumlade han. ’
— Men som det nu var, fortfor Anna, kunde jag ej tjena i
deras hus. — Jag hade legat sjuk, jag hörde, att fröken Wennerholm
skulle förlofva sig. Jag fröjdade mig öfver detta rykte och jag bad
till Gud, att hon, som varit så öm mot mig, skulle få en god man. —
Och så när jag blef utskrifven frän sjukhuset, der jag sista veckan
legat, fick jag veta, att jag kommit lagom ut för att passa upp på
förlofningskalaset. — Jag skulle bjuda fröken Wennerholm och hennes
fästman champagne, efter sedan de vexlat ringar. — Jag kom in,
trängde mig fram mellan gästerna och stod så slutligen framför de
förlofvade.
— Jag tänkte, att jag skulle tappa brickan’ då jag fick se, att
fästmannen var min Emanuel, min egen Emanuel 1
— Stackars flicka!
— Jag beherrskade mig dock, medan jag var inne i salen, men
så snart jag fått brickan tom, skyndade jag ut. Jag sprang till
frökens boudoire. Der skref jag på hennes papper, att jag inte kunde
stanna och så lemnade jag genast huset midt under förlofningshög-
tidligheterna.
— Jag sökte derpä plats på en strykinrättning och fick der
platsen, men så kom det bud dit frän fru Wennerholm, som hade
sin tvätt der. Blott en stuud deretter kom polisen och häktade mig.
Jag var misstänkt för att ha stulit ett diamantsmycke. Men jag var
oskyldig — oskyldig!
— Arma menniska, sade herr Hagberg.
— Och nu är han gift, fortfor Anna som i en dröm. — Gud
skydde honom och hans hem.
Herr Hagberg skakade tyst på hufvudet men sade ingenting.
Anna tycktes försjunken i tankar och herr Hagberg gick fram och
åter på golfvet betänksamt dragande djupa drag ur cigarren samt
utblåsande väldiga rökhvirflar.
Slut på första delen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
