Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Fröken Pamela Tornspets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
henne, om hon behöfde hennes hjelp, samt Johanna, som låg i sin
jungfrukammare alldeles invid köket, äfven hennes dörr stod öppen
till våningen nattetid.
Anna slumrade in så godt och tackade Gud, för att hon nu fått
ett hem samt bad det högsta väsendet, att hon måtte förlänas krafter
att utföra sitt arbete i sin nya tjenst, samt att fröken Tornspets
måtte komma att bli nöjd med henne — och under dessa fromma
tankar somnade hon.
Intet störde henne förrän efter midnatt, då hennes fantasi började
att spela och framkalla den ena drömbilden efter den andra. Men
det var inga vackra och tjusande bilder, som den stackars flickan
nu fick se. Yäl hade det varit, om hon vaknat; men detta förunnades
henne inte.
Hon såg först inspektor Hagberg och Gunilla, hvilket ju ej var
underligt, så såg hon den glade och välvillige grosshandlaren och ännu
var drömmen som ett solsken. Men hastigt uppträdde fru Wenner-
holm för henne och nu började det bli dystert, grefven och grefvinnan
Strutsenfot syntes derefter, så strykerskan Klara Blank, polismän
och mycket folk. Allt dystrare och dystrare blef drömmen. Allt
vildare och vildare trakter kom hon till, tyckte hon och alltjemt följde
folkskaran henne. Plötsligt kom hon ut i en öken. Der fick hon se
två män i slagsmål. Den ena blödde mycket. Denne var Karl
Andersson. — Karl! Karl! tyckte hon, att hon ropade och hon ville
skynda sig fram för att hjelpa honom. Då slog hela folkskaran en
ring kring henne och började dansa kring henne under vilda hopp-
ningar och rörelser och det märkvärdigaste af allt var, att allesamman
hade blifvit förändrade. De voro alla skelett, hvars skallar grinade
mot henne. Men hon kände igen dem ändå. Inspektor Hagberg,
Gunilla, fru Wennerholm, grefven och grefvinnan Strutsenfot, Klara
Blank m. fl., alla hade de skallar utan kött, men hon kände igen
dem ändå. Allt vildare och vildare blef deras dans kring den arma
flickan, hvilken såg, hur Karl Andersson hade allt svårare och svårare
att reda sig för den honom anfallande mannen.
— Låt mig hjelpa honom, tyckte hon, att hon bad de dansande
spökena.
Då började dessa på att skratta och tjuta samt hoppa ännu
värre, men i ett nu förvandlades hela scenen ty alla de dansande foro
tillsammans och det blef alldeles tyst och stilla och när Anna såg sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
