Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Fru Wennerholms död i passet Via Malle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
— Visserligen; men vi draga alltid upp bátame på land, så snart
vi begagnat dem.
— Nå det var då försigtigt.
— Man måste vara försigtig här, herre.
— Godt, jag väntar då, tills ovädret gått öfver.
— Det skall ni inte ångra, herre.
Grefven lemnade ciceronen och gick in till grefvinnan.
— När skola vi resa, frågade hon kort.
— När stormen gått öfver, svarade han lika kort.
— Jag vill resa i morgon bittida.
— Om vädret det tillåter, möter detta intet hinder.
— Rädde stackare!
— Hvad säger du Hortens?
— Att du är rädd.
— Du gör mig då orätt.
Hon skrattade hånfullt och torrt.
— Hvaraf drager du den slutsatsen, att jag är rädd?
— Derför, att du vill invänta vackert väder.
— Jag har nyss haft ett långt samtal med ciceronen och han
har försäkrat mig, att det är förenadt med den allra största fara att
gifva sig ned i passet under detta väder.
— Och du vågar då inte försöka?
— Vore jag ensam, rådde jag ötver mig sjelf; men nu har jag
tvenne nära släktingar af qvinnkön att vaka öfver och ansvara för.
— Håll upp med det der skrytet, Emanuel.
— Jag kan inte finna något skryt i de orden.
— Du vaka öfver och ansvara för oss?
V — Ja!
— Du?
— Jag hoppas, att jag är hutvud.
— Du är familjens olycksfågel.
— Du vågar häda mig Hortens?
— Jag vågar säga sanningen, högvälborne herr grefve.
Hon sade dessa sista ord ytterligt försmädligt.
— Jag fäster mig inte vid dina anfall, svarade grefven.
— Nej, det är nog pultroners vana i allmänhet–––-
— Pultroners?
— De bry sig inte om anfallen, ty de fly undan dem — ett ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
