Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Grefvinnan Strutsenfots bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
De arbetade af alla krafter i grafven och lyckades slutligen få
upp en stor sten, hvilken de lade alldeles invid randen af grafven.
— Den faller väl inte ned på oss, sade värdshusdrängen.
— Den ligger, der den ligger förklarade jätten.
— Finnas flera sådana der knosingar längre ned så äro vi allt
beta för att fä upp dem med handkraft.
— Då skall väl den lede ta vid »jordpåtaren.»
De fortsatte att arbeta och kommo allt längre och längre ned i
grafven. De träffade på stenar dernere, men ingen var så stor som
den, hvilken de haft sådant besvär med att få upp ur djupet.
— Nu få vi inte gräfva längre utan att ta hit stegen, inföll
värdshusdrängen.
— Jag skall kila efter den, inföll jätten.
Och med en vighet, som man icke skulle kunnat tro hans
otympliga kroppshydda om, svingade han sig upp ur grafven och
skyndade bort till bergsskrefvan, der dödgräfvarn hade sina verktyg
bland hvilka äfven fanns en mindre stege, hvilken han tog med sig
och satte ned i grafven samt började åter arbeta.
Slutligen skrapade spadarne mot kistlocket.
— Lys du! Jag sköter bräckjernet, sade jätten.
— Måtte det inte höras ned till byn, när du bryter upp locket.
— Om någon också hör det. skall ingen våga sig hit. Dessutom
syns nu inte lyktskenet.
— Det är nog ljust ofvanför grafven.
— Det må det vara. När det lyser ur en graf, tro menniskorna,
att hin liåkan har kalas dernere.
Och hau skrattade ett rått skratt samt högg med detsamma
bräckjernet i kistlocket, hvilket liksom bäfvade för detta vald. Det
brakade och gnisslade när spikarne höjdes ur sidorna på kistan allt
eftersom locket lossnade. Slutligen var det alldeles loss och de bada
skurkarne lyfte af det samt ställde det upprätt vid den dödas fötter.
‘ Värdshusdrängen ryggade tillbaka, när han fick se liket, men
den mera förhärdade jätten sade under ett bredt grin:
— Aldrig kunde väl den här käringen tro, att hon skulle få se
folk i synen en gång till.
— Låt oss skynda oss, sade värdshusflrängen.
— Lys du bara, så skall jag nog skrapa åt mig, hvad som fins.
Och han slet af den döda hennes ringar, hvilket inte var ett lätt
göra, tog guldkedjan’från hennes bröst och andra dyrbarheter, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
