- Project Runeberg -  Rosen på Klastorp eller den förälskade torparflickan / Senare delen /
190

(1898) [MARC] [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Wennerholmska sterbhusets auktion

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

190
kusken i morgon om en droska ocli så fara först till grosshandlaren
och bjuda honom. Ar han då hemma och oförhindrad att komma, så
skall Anna fara till de andra och bjuda dem — Kanske Anna vill
ha någon mera hit?
— Nej, nådig fröken, jag har inga bekantskaper här i Stock-
holm och i alla fall skulle jag inte vilja taga min goda husmors vän-
lighet i anspråk och ha flera än nu bestämda personer att komma
hit. Det är så oändligt vänligt af nådig fröken att för min skull–––
— Se så! Prata nu inga tokerier barn lilla. När jag gifver, så
gifver jag med hela handen. Förvara notan nu väl, så att vi inte
glömma något af det, som behöfs,
— Ja nådig fröken.
Och så var samtalet om bjudningen slut. Dagen gick till ända
och på qvällen fortsatte Anna att för sin fröken läsa »Axel»:
»Ung Axel sadlar gångarn gladt
Och rider genom dag och natt.
Så kom han hän långs Ukräns gränser,
Då plötsligt det i skogen glänser
Af spjut och sablar rundt omkring.
På en gång knäpps den blanka ring
I hop. »Du för ett bref från Bender,
Stig af, gif det i mina händer,
Gif eller dö!» — Ett svärdshugg var
Hans tydliga, hans svenska svar,
Och talarn, plötsligt ödmjuk vorden,
Sig bugar i sitt blod till jorden.
Med ryggen stödd ^mot en ek
Den kämpe leker nu sin lek.
Hvart ut det tunga slagsvärd susar
Der böjs ett knä och blodet frusar,
Och ärligt löste han sin ed.
Ej en mot sju, det vore ringa,
Men en mot tjugu flög hans klinga.
Han stridde, som Rolf Krake stred.
Det var ej mera hopp i nöden,
Han stred för sällskap blott i döden;
Och månget sår med purpurmund
Re’n hviskar om hans sista stund,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:54:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/klastorp/2/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free