Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Annas mor i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Det bief en härlig färd.
Fröken Pamela var vid ett verkligt solskenslynne och Anna njöt
i fulla cfcag af denna åktur.
Grosshandlaren uppehöll konversationen och det gjorde han pa
ett briljant sätt, ty ofta nog hände det, att han både frågade och
svarade sjelf.
Och så kommo de slutligen till Hasselbacken, der grosshandlaren
tog plats på verandan alldeles invid barrieren at fröken Pamela,
hvilken för sin del fick en karmstol af korg att sitta uti.
Det bief en glad middag.
Alla voro nöjda och icke minst fröken Pamela, hvilken sade till
grosshandlaren, att hon kände sig liksom barn på nytt och att hon
inte haft så angenämt på mången god dag.
Att Anna skulle njuta, föll af sig sjelf.
Hon hade aldrig förr varit pä Hasselbacken och hon trodde sig
ha blifvit förflyttad till ett férike.
Efter middagen dracks kaffe och likörer och sedan föreslog gross-
handlaren ett besök på teatern.
Men deremot sade fröken Pamela sitt bestämda »veto». Hon
kände sig trött och önskade komma hem. Det började bli för mycket
för henne, som var van vid ett evigt stillasittande lit.
Teaterfrågan fick derför förfalla och sedan man en stund ännu
suttit qvar på Hasselbacken, sade grosshandlaren till om sin hyrvagn
och han skjutsade damerna till deras hem vid Kommendörsgatan.
Efter de lifligaste tacksägelser skildes fröken Tornspets och Anna
från grosshandlaren, hvilken till fots gick från Kommendörsgatan.
Men han gick inte hem, utan förfogade sig till Drottninggatan,
der han gick in i schweizeriet »femtifemman» hvarest han beställde
sig en arrakstuting, vid hvilken han satte sig och drömde.
Drömde ?
Ja, han drömde verkligen. Drömde underliga drömmar, fastän
han var vaken.
— Ja, hviskade han till sig sjelf, under det att han drömde
vaken, den flickan är verkligen en ros. Vackrare blir hon, för hvarje
gång jag ser henne.
Och på den saken tog han sig en klunk ur tutingsglaset.
Men det dröjde inte länge, förrän han åter började att tala för
sig sjelf.
_ Fördömdt! sade han och knäppte med högra handens tumme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
