Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. En oförmodad friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
hon icke ville visa det och hon lyssnade helt förströdt till Anna som
på hennes befallning läste:
Han tar sitt bälte, tar sitt svärd
Och börjar oförskräckt sin färd
Igenom tzarens hundra länder.
I skogen göms han dagen lång,
Men natten om han styr sin gång
Allt efter himlahvalfvets kärna,
Vår nords orubbliga stjärna
Och efter Karlavagnen huld,
Som icke vet af nedergången
Den vagn med blanka tistelstången,
Med^hjulspik smidda utaf guld.
Så kom han geaom tusen faror
Emellan fiendernas skaror
Till Mälarns kungastad, der allt
Med undran hör den djärfva frälsning,
Och lemuade båd’ bref och helsning
Till rådet, som kung Carl befallt.
När Anna sedan på aftonen kom in i sitt rum och gick till
hvila, var hon uppfylld af en massa underliga tankar.
— Hvad menade han, sporde hon sig sjelf och tog bort den
lilla silfverbroschen, hvilken höll tillsammans hennes lifkrage till
halsen. Han talade så underligt, tilläde hon i sina tankar.
Och under tiden knäppte hon upp klädningslifvet, skakade det
och hängde upp det i de hängare, som voro sydda i detsamma just
invid sömmen, som förena ärmarne vid bålen. ,
— Det föreföll mig, fortsatte hon sin dialog, som om han talade
allvarligt och icke gycklade, hvilket han annars så ofta gör med ett
och annat.
Och medan dessa tankar passerade genom hennes hjärna tog hon
af sig klädningskjolen samt började att taga ned sitt rika hår, hvilket
snart föll i retande vågor ut öfver hennes skuldror.
— Men hvarför skulle han vara så förtrogen mot mig, tilläde
*»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
