Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Karl Andersson återkommen till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
— Det är alldeles falskt att tro, att emigrantångarne gingo förbi
klippön. Vi komrno dit alldeles af en tillfällighet.
— Jaså, det är på det viset.
— När vi kommit ett godt stycke ut på hafvet, blef det nämli-
gen helt plötsligt oreda i maskinen, som måste stoppas. Det blef
oro bland de till fosterlandet återvändande emigranterna, men de
lugnades snart af kaptenen och styrmännen, hvilka förklarade, att
ingen fara var å färde; men att maskinen måste stoppas något och
sedan skulle resan åter fortsättas.
— Emellertid började fartyget drifva och följde med en hafsström
och snart blef man varse en klippa, till hvilken kaptenen beslöt att
låta fartyget drifva. Han ville kasta ankar utanför ön och låta
passagerarne gå i land, medan maskinen lagades.
— I närheten af ön kastades ankar, sedan man lodat djupet
och derefter begaf sig den lediga besättningen och en stor del af
passagerarne upp på ön för att samla fågelägg.
— Då de kommit in på ön blefvo de varse en mennsklig gestalt.
Men de blefvo rädda för honom och sprungo tillbaka till slupen, som
förde dem öfver till fartyget igen. Mannen hade sprungit efter
dem! — — —
— Men hvarför blefvo de rädda, Karl?
— Ja, somliga trodde, att han var en sjöröfvare och andra att
han var ett sjötroll.
— Hvad Jack skulle vara ifrig, att de skulle lemna ön utan att
taga honom med sig.
— Ja, han har mera än en gång sagdt mig, att hans värsta
inarter voro, när besättningen visade räddsla och lemnade ön. — Emel-
lertid fick kaptenen se honom från fartyget. Jack hade nämligen
skyndat ut på en udde och derifrån gaf han tecken och tycktes med
upphöjda händer bedja om hjelp. Han föll på knä och ropade, så
högt han kunde.
;— I början hade manskapet inte särdeles lust att komma till
honom; men till slut rördes folket af hans klagorop och bedjande åt-
börder samt åsidosatte alla betänkligheter och landstiga på ön.
— De funno der en halfnaken menniska, svartaktig till färgen
med djupt infallna ögon stirrande ur ett magert, spöklikt ansikte.
— De intogos nu af det djupaste medlidande med Jack och för-
sökte att taga honom med i slupen; men klippan var så brant, att
det var omöjligt för dem att på detta ställe nalkas stranden tillräck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
