Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Efter fem år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
636
När Anna* skalle gitta sig, blefvo de uppbjudna till Stockholm
på bröllopet.
Men de kommo ej, i stället skickade de ett telegram på bröllops-
dagen.
När så bröllopet stått, frågade gamle prosten dem, om de inte
voro glada och stolta nu, sedan deras syster blifvit grefvinna.
— Nej vördig prosten, stolta äro vi icke öfver det, men väl
öfver, att vi kunna försörja oss sjelfva. Nog äro vi glada öfver,
att syster blifvit lycklig, men hvad är en fattig grefve emot en guld-
gräfvare, som hon kunnat fa.
— Hon blir antagligen lyckligare med grefven.
— Lyckligare? Nej vöfdig prosten, det är pengarne, som ge lycka,
intet annat.
— Hör upp med detta syndiga tal, sade prosten i förebrående
ton. Kärleken är den högsta lyckan.
— Kanske kärlek med pengar då, inföll en af pojkarne. Men
har kärleken inga pengar, så hoppar den snart ut genom fönstret,
lita på det vördig prost. — Nå ja, syster min har ju pengar, men
se, att en hustru föder sin man — nej, tvi vale!
Prosten ref sig i hufvudet. Han kunde inte precis säga, att
smeden hade orätt, men han ville icke visa, att han gjorde något
medgifvande.
— Anna är i alla fall en bra qvinna, sade prosten slutligen.
— Det är hon, det kan vördig prosten sätta sig på, menade en
af Annas hröder; och just derför att hon blifvit så orättvist be-
handlad både hemma och borta, så är hon värd desto större lycka
och vi desto större skam, när vi trodde på förtalet och körde henne
ifrån oss, ja det äro vi värda vördig pastor.
— - Det är gödt, då menniskan erkänner sina brister och ångrar
sina förseelser, sade prosten.
— Jo, jo! Ärlighet varar längst, vördig prost och är mau ärlig
i lyckan, kan man också vara det i olyckan. — Ivi håken sadana
båtshakar vi voro, när vi trodde mera på andra menniskor än pa vår
egen syster, som bedyrade sin oskuld, när hon blef beskyld för både
det ena och det andra!
Prosten nickade belåten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
