Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej samma hårda ödes lott — fast hård, ändock
hur säll! —
jag dela fick, en kvinna svag; men hoppets immortell
som spirat upp ur själens djup, ur hjärtats offringslust,
ditt öga glädja skall, min vän, nu efter slutad dust.
O ja, vi kvinnor funnit nu vårt fosterländska värf,
vårt bästa smycke ge vi gladt, och gladt vår sparda
skärf.
La belle Lorraine är icke mer, men hennes glada mod
har icke flytt, det lefver än; hos oss finns samma blod.
Vår kärlek stakat ädel ban, långt bort från krigets
stråt,
ej dränkt i våra männers blod, vid barns och
kvinnors gråt.
Till flitens stack vi dra vårt strå, för skadan ge
vi bot
och lägga neder vårt förvärf för fosterlandets fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
