Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Vid Kommajoki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rent av klättra upp i det späda trädet och trycka det under sig,
men det lyckades ej. Då stod hon där alldeles tröstlös med
kroppen darrande och lutande framåt så långt det bundna
benet tillät. Hon suckade djupt, lade bringan mot marken, och med
ett hopplöst uttryck i de bedjande ögonen sträckte hon hals
och huvud tätt utefter den uppbökade jorden, låg stilla en
stund — och började så på nytt den lönlösa kampen för frihet.
Hon förde den väl mest för kalvens skull. Men kalven stod
där bredvid och lät sig intet bekomma. Den skådade på livet
runt omkring och hade ej blick för modern. Sådana äro
barnen ibland.
Det var ju ändå ej fråga om livet såsom för många
andra av den behornade släkten, med vilka man följt över
fjällen. För dem var striden redan till ända. Blödande
hängde deras kroppar på krokiga och vridna ställningar mitt bland
ett otal kistor och knyten täckta med skynken och hudar,
medan bällingar och skinn funnos utspända här och där samt
lågo till torkning på kåtornas nedrökta väggar.
Så att mycket var redan gjort, innan natten kom. Men
ännu var mycket att göra av liknande slag. Flockar av renar
drevos ned från bergen. Ilskna gläfsande hundar höllo reda
på dem, och vilda jakten gick fram uti skogen. Men ändå ej
så fort som många av de lurviga små odjuren ville. Ty man
hade hängt klumpiga vinkelböjda klotsar om Mustis och Karhus
halsar, att de ej skulle driva för fort. Men de jagade ändå,
så gott de förmådde, och från alla håll hördes skällande och
gnällande, drängarnas hojtande och rop, smällandet av
renarnas klövar och detta grymtande, gurglande ljud, varmed
djuren tala om sina känslor, de må följas åt i vilda flykten eller
stå där ensamma och skava mot björkens stam för att få av
huden från hornen, så att den hänger i långa blödande trasor.
Liv och rörelse vart man såg i skogen vid Karenavares
fot. Och inuti kåtorna brann veden friskt under grytorna.
Det sjöd och bubblade i dem, där de hängde i sotiga kedjor.
Köttet började bli kokt. Arbetaren är värd sin lön.
Människan måste äta ock. Ty äta har sin tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
