Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - De dödas ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pulka eller bitar av en sådan. Den har varit likvagn och
kista på samma gång, när den döde lämnade kåtan för att resa
till första stationen på väg till en mörkare boning. Rätt under
trädet vid andra stranden synas grovt tillyxade bräder med
tunga stenar över, täckande graven man grävt åt en annan
fjällets son, som vilar så stilla i det mörka härbärgets enkla bädd
under resan till dödens rike. Och i den stora björkens starkaste
grenar har den sörjande modern rett en vagga åt den lille, som
ej ville stanna vid elden i kåtan. Den späda kroppen är lindad
så väl och svept i björkarnas bark. När vinden kommer från
fjällen med hälsning från mor, då vaggar den barnet så sött,
där det vilar på gungande gren. Och vattnet runt omkring
den ensliga ön håller vilddjuren borta. När isarna komma,
far barnet bort, och härbärget lämnas av alla.
Här under björken längre in ifrån sjön ligger en gammal
päls. Den som värmts av det gråa skinnet har redan förts
till det mörka rummet. Här ligger mössan med granna band,
här bältet med blanka knappar, här skorna med brokiga band.
De ha lämnats kvar. De behövas ju ej uti graven. När
Kielijärvi frös och vildmarken blev vit, då bröt den döde upp
från sin ö. Då for han sista gången i sin pulka genom vida
ödsliga nejder, och renen som drog bar den vita duk, som betydde,
att döden for fram med det byte den tagit bland vildmarkens
barn.
Dess nya byte var nu fört i land: främlingen från
fjärran ort, som ingen kände. I dvärgbjörkens skydd lade man
honom med huvudet mot väster samt täckte över med
grenar och mossa. Där skulle han ligga och bida sin tid, men
följet han haft dit väntade ej. I ilande fart roddes båtarna
från stranden.
Tyst och övergiven låg åter Kuolemansaari — de dödas
ö — och björkarna vid stranden fällde gulnade löv, när
vinden drog fram över träsket. Det var liksom tårar, som grätos
vid graven av fjällfolkets trognaste vänner i växternas värld.
Och när mörkret omkring börjat tätna och de ljusa löven i
tusental sakta vaggade på det klara vatten, som gungade dem
alla, då var det som glitter av sol runt om de avlidnas boning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
