Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Vår Herres vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljusets och vårens konung. Hans strålande krona av mystisk
glans var såsom norrskenets under himmelens höjd.
Matti dröjde ej att skida i väg mot det stora träsket.
Hela natten for han fram genom karga skogar mellan
skrovliga klippor och stora block. Men svårare blev det, när solen
gått upp och snön begynte smälta för dess starka glöd.
Skidorna gledo ej längre. Han måste plumsa i snön upp till
knäna. Man vet, huru svårt det är. Men en underbar styrka
hade gubben fått. Han aktade ej mödan, han gick stadigt
vidare i den djupa snön, i den bländande solens varma sken.
Mannen där borta hade ju så befallt.
Över Jekajärvis is gick vandringen fram, den dånande
Tarra rök vid hans fötter. På öarna i forsen stodo de gamla
seitar lika glimmande is. Träsket började breda ut sig för
hans ögon, då han svängt om Kalpmivaaras höjd och nått
Kortolahtis vik. Där låg den gamla båten dold av vita
drivor.
Matti var framme. Han måste vila en stund, och han
skådade ut över det frusna vattnet, som badade i solens varma
ljus. Vart han såg, glänste vitt på bergens kala toppar, men
i djupa dalar och branta klyftor lågo skuggorna på lur. Där
i norr sköto Njallåives toppar mot skyn, och i väster låg
slagskuggan av Råveåives branta ås över vikens snötäcke. Längre
bort i fjärran hade Kaisaniemi lyft sina massor och satt en
gräns för det stora träsket, medan Kaisapahte tronade där ovan
i lugnt majestät.
Aldrig hade Matti sett så underliga färger i skärt och
blått över Luopahtas vidder, på Vorevardos många toppar
eller på Nakerivaaras branta kägla, men all den härlighet, som
brett sig över bergen i väster, var dock för intet att akta mot
den glans ifrån dalande sol, som lagt sig över fjällen i öster,
där Kortovaara höjde sin runda topp över skogen, där Pårro
och Raggisvaara glödde som smältorna i Kengis ugnar. De
lyste lika solen själv, tyckte Matti, där han satt och skuggade
med handen.
I alla sina dagar hade han sett blott fjäll och skog, blott
vatten, is och snö. Utan att tänka på viddernas under hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
