Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Andemakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blodsdroppen mot djävulen och hela hans anhang, sade han,
och sedan gick han ut i förstugan för att befalla oss tiga
där ute och gå vår väg. Och då lydde vi överheten förstås.
Men om Wickman än vore så mäktig, att han kunde fördriva
’talarna’ från jorden, så är frälsaren så mäktig, att han
kurde låta dem gå på havet och sjöarna och predika.»
»Niin vain — jo, så är det», instämde många röster, och
Stina Ersdotter, som räknades till de talande flickorna, tog
upp en psalm, vari alla utom Nila instämde. Nila tyckte, att
han aldrig hört något så märkvärdigt.
Men korpral Kruskopf fortsatte att tala om Wickman.
»Full var han också», sade korpralen, »fast det var i Guds
hus, och när han talade, tyckte jag det var som om röda
helvetet dånat under honom och som om lågan slagit ut
genom munnen på honom.»
»Niin vain!» suckade ett par gummor instämmande.
»Voi, voi, denna legoherde!»
»Jo, det är just vad han är», sade korpralen. »Han föder
inte fåren, utan är en ulv, som förföljer och förskingrar dem.
Jag stod själv och såg vid sista tinget, hur han försvor sig
åt satan och ville ha både Anton i Järvenpää och Långmatts
med sig. De skulle ju intyga, att Joonas i Sillanpää och
Matts Enebuske lastat överheten, och Wickman hade ju
angivit dem för det brottet, som vi vet, fast han själv stod
anklagad för fylleri och svordom i kyrkan.»
»Nåja, Anton gick fram till boken, när Får-Olle ropade
upp honom. Lägg två finger på boken och säg efter,
sa Får-Olle. Men jag såg, hur Anton gjorde, jag. Han höll
fingrarna ihop på ena sidan i bibeln. ’Nej’ sa’ jag — för
jag kunde inte hålla mig och kände knepet — ’nej, nådig
domare’, sa’ jag, låt honom svära på hela boken. Han skall ha
ett finger på andra sidan också! Får-Olle hade så när kört
ut mig. Han sa’, att den saken skötte han själv. Men Niska
i Kengis och Lars Rantahetta, som äro säkra nämndemän,
de släppte inte Får-Olle, förr än jag fick som jag ville. Då
bleknade Anton och sa’, att det nog var bäst, att han inte
svor den gången. Ja, jag visste, att det skulle gå så.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
