Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Sankt Göran och draken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skogen, där allt var så tyst, så tyst. Han gick allt längre mot
öster. Han drevs av en hemlig makt att möta solen där
borta. Men ju närmare ljusets källa han nådde, desto tystare
blev det, och dödens stillhet var stor, vart han kom på öde
stigar, mellan djupa myrar, ibland höga granar, på vilka
svarta laven hängde 1 långa dystra fransar. Han var
kommen. till dödens land.
Då hördes ett ljud ifrån öster. Det hördes igen, som
när skapelsen suckar, som när malmen tagen ur jordens djup
klagar, att livet i skogen har dött, fast solen lyser så härligt.
»Stå dock upp — stå dock upp!» så hördes de manande ljuden.
»Stå dock upp — liksom jag — arma barn! Även jag låg ju
stendöd där nere. Men nu sjunger jag Herrens lov!» — Och
till Nils ljöd ånyo hans moders röst. Just så hade Sokea Anis
klocka klingat, när den ringde för Nordens folk ibland fjällen,
väckande de sovande, kallande de irrande, tröstande de
lidande: »Kom, kom — kom, kom! Tröst för de lidande! Ro
för de kvidande! Irrande kom! Hungrande kom! Kom upp,
kom upp till Herren! Stå upp, stå upp för Herren!»
Och Nils han gick efter klockans ljud, som blev allt
starkare. Malmen talade, och från hans bröst kom svaret: »Jag
kemmer! Jag kommer!» Han hörde ju grant, att det var
Anis klocka eller en som var stämd efter den. Klockans
röst och hans moders röst blevo ett, och han förstod, att den
rösten ock var Guds.
Han gick och han gick hela dagen lång, till dess solen
stod rätt i norr, den underbara glödande sol, som lyser upp
mörka natten. Och de sovo i stugorna, vart han kom, hårt
hårt, så som finnarna pläga sova. Men i nattens röda ljus
såg han en, som ej hade ro: en slingrande drake, som smög
kring över allt, drog de sovande bort till de dödas stad,
där de lades i ordnade led under sand, som ej gav fäste åt
livet, ej rot åt en enda blomma.
Då greps han av fasa och vrede, den vandrande sven, av
kärlek och hjärtlig medömkan. Han gick in i första hus han
såg vid skogens östra bryn. Där sovo de alla tillika. Han
sökte väcka och varna för faran, men fick ej liv i någon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
