Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Frestelsen i öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Margareta kunde ostört utveckla den plan hon redan hade
utarbetad. Wallencreutz, sade man, hade mycket insteg hos
Schröderheim, som ju tillsatte alla präster, och Wallencreutz
hade hon så, att hon kunde linda honom om sina fingrar.
Ginge det ej på den vanliga vägen, så hade hennes nåd
för inte länge sedan talat om, att en viss greve frågat henne
till råds om vem man borde kalla till Slätåkras både
patronella och feta pastorat, ty den gamle skröplige kyrkoherden
i det kallet var på god väg att saligen skiljas hädan. Hon
kunde skaffa Nils kallelsen, därpå tvivlade hon ej det
minsta.
Hon överväldigade den från tanken på sådana frågor
i det närmaste avvande adjunkten med så mycken
sakkunskap och talade så övertygande, att han verkligen begynte
tro på hennes inflytande vid besättandet av prästerliga
tjänster, och under samtalets gång började hennes
framställning av saken att för honom antaga karaktären av en
samvetsfråga, dock ej uttalad: Skulle han, eller skulle han ej?
Jo, han skulle, sade hon. Han skulle det ej allenast för
kyrkans skull, vars tjänare han var, utan, tillade hon,
»också för någon annans skull, om han ännu trodde, att
denna andra stod till att rädda från förtappelsen.» Nog
förstod han redan, att hon aldrig kunnat förkväva den gamla
känslan i hjärtat. Hon hade nog haft anbud, men hans
bild hade då alltid ställt sig i vägen. Några små amourer,
det ville hon ej förneka, men ingen av bestående betydelse.
»Dock aldrig här uppe!» tillade hon med energi. »Här
skulle säkert gud Amor frysa ihjäl.» Sedan hon sett
människor, ville hon ej bo bland lappar och finnar. Och han
för sin del kunde väl anses ha offrat nog för detta folket.
Huru mycket större verkningskrets kunde han för övrigt
ej få där nere.
»Det är ett gott folk», invände Nils, »det är ej att
förakta. Jag älskar detta folket och vill ej övergiva det.
Här har jag fått mycket, här vill jag ock giva mycket.»
»Fått!» utbrast hon hånande bittert, »fått smälek och
förföljelse, ja, hat och bitterhet, köld och kanske hunger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
