Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Andra boken
- Orgelns underliga färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Eja, mitt hjärta med glädje stor förlustar
den fröjd, som är uti ängla-chor, och tröstar,
ja styrker mig så,
att jag pass ej på
det eländ jag skall här i världen utstå med möda.
Ty när som jag världenes uselhet besinner
och att hennes fåfänglighet försvinner,
fast innerlig
påminner jag mig
den fröjd jag väntar evinnerlig i höjden.»
Så sjöngo de, och så rodde de längre och längre mot
norr. Man följde öarnas stränder så nära som möjligt,
och när strömmen ibland blev mer sugande, kommo stakarna
fram. Dem litar man helst till däruppe. Och man visste
av gammalt, att östra stranden rätt ofta var bäst, när
strömmen var stark, ty där gick den stundom mot norr,
vilket ej var så lätt att förklara.
Två timmar vid pass hade de färdats mot norr, då de
plötsligt sågo framför sig en strand med det stridaste grus
och med stenar inbäddade här och där. Som en udde sköt den
fram uti älven. Sådant grus fanns blott på ett enda ställe,
det visste de nog. De hade ju kommit till Hietaniemi, där
kapellet stod och där Antman bodde, han som var ovän
till deras Nils. Hur hade de kommit dit? De voro ju
vid västra stranden av älven.
Men allting är möjligt i detta förtrollade vatten, där
strömmarna flyta åt alla håll. Man kan aldrig bli klok
på vad de vilja. Än gå de från norr till söder, som
naturligast tyckes, men så träffa de en ö eller bank och vända
åt annat håll, ånyo träffa de på något hinder och svänga
på nytt. De veta ej själva, vad väg de skola välja, de
virvla och cirkla, och rätt som det är komma de in i den
djupaste vik, som de hållit för sund. Nu måste de vända
tillbaka, ty stilla kunna de aldrig vara. Och när dimman
hindrade folk att se, var ej under att båtarna kommo, dit
man ej ville.
De stötte dem bort ifrån land. Ej skulle orgeln komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:57:43 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/klotrumm/0230.html
