Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Återkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herrans vägar voro allt för underliga. Med trohet och
nit Hade han verkat bland det kära folket. Med mod och
framgång hade han kämpat mot den gamle ormen, som haft
bo vid kyrkan, men var i släkt med det gamla trolltyget.
Han hade förmanat och varnat, i köld och i hetta hade
han vandrat på de smala stigarna bland myrar och
vindfällen för att uppsöka de vilsegångna, tala till dem Herrens
ord, giva de sjuka Herrens lekamen och blod, trösta de
försagda och visa de sorglösa på lurande faror. Deras
överdrifter hade han sökt hålla tillbaka, och när de prisade
honom, hade han visat dem, att han blott var en onyttig
tjänare. Den Eva, som velat förleda honom att giva sig världen
1 våld och vandra på ormens stigar, även henne hade
han undflytt, och den stora staden där nere, varest man
skänkt honom sitt erkännande och bjudit honom en plats,
hade ej heller kunnat fängsla honom med allt vad den
hade att skänka. Alla ränker, som spunnits omkring honom,
hade gått sönder. Ingen hade kunnat överbevisa honom
om skuld i det, varför han anklagats.
Detta allt var hans tillgodohavande, tyckte han, när
han likt Paulus talade »i fåvitsko»; och när han likt
lärjungarna tänkte den tanken: »vad skola vi få för lön ?» visste
han själv så väl, vad han önskade. Och han önskade ej annan
belöning än att få hungra och törsta än mera, att få gråta
med de gråtande, att få vandra bland kärr och myrar, bland
myggsvärmar och i snöstorm, där det älskade folket bodde,
för att verka sin Herres verk, hjälpa, trösta, förmana och
varna, strida sin Herres strider och vinna sin Herres segrar
bland vildmarkens barn.
Men just detta skulle han icke få, och det smärtsammaste
av allt: det var ju människor, som voro skulden till allt.
Det var icke Herren utan »en annan, som hade omgjordat
honom och fört honom dit han icke ville».
Var det?
Ja, det syntes honom så, åtminstone ibland. Och nu
tyckte han också, att det hade varit bäst, om han aldrig
anträtt den där vandringen till de gamla minnesrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
