Kom, o qväll, med dina tysta timmar.
Skänk din frid åt stoftets qvalda träl!
Bjud din dotter, som på fästet glimmar,
Tända ljuset i hans sorgsna själ!

         Ingen vän mig möter, intet hjerta,
Som sin sorgsna broder trösta vill:
Lifvets mannaålder kallas smärta,
Lifvets glädje hör blott barnen till.

         Derför sörjer anden, derför snöga
Bleka liljor öfver kindens vår;
Derför riktas ofta mot det höga
Själens syn-rör, ögats stilla tår.

         Ingen jordisk glädje mer jag hoppas,
Tror ej lyckan, lifvets sommarvind;
Ej dess röda rosor för mig knoppas:
Dödens rosor knoppas på min kind.