Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kvinnan - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 DEN FÖRSTA KVINNAN
nyss drog genom salen, livets takt inom henne hade
stegrats, alla förnimmelser höjts till högre plan.
Ljusa, förvirrade syner flögo genom hennes hjärna,
som hade hyllningen nyss gått in i blodet som ett
underbart och stegrande gift. Den vilja till
upphöjelse och förstoring av jaget, som finns i varje
själ, hade slumrat hittills hos Joan, nu väcktes den
med ens och tillfredsställdes över vanliga, rimliga
gränser. I denna extatiska sekund hade hon förlorat
varje ögonmått för sin egen personlighets rymd och
den mängd av ära den kunde uppta i sig. Hon
förnam sig själv som allsmäktig.
Men ruset förgick snart, eftersom Joan egentligen
var en förståndig och nykter person, och sedan hon
återfunnit sina normala proportioner förenade hon
sig med de andra i undran över presidentens
dröjsmål. Hon hörde två kolleger viska med varandra:
Det är fredstumult utanför, han kommer förstås
inte förrän det är kvävt.
Presidenten talade utomordentligt, var ännu mer
övertygande än när han för kort tid sedan höll sitt
sista stora fredstal. Allt mera eldad själv under
anförandets gång, förmådde han hela sitt auditorium
att se denna krigsförklaring som upprättelse för
den skymf landet fått tåla, och som ett ädelt och
självuppoffrande korståg tillika. Man skulle icke ta
betalt av fienden för sitt blod och sina uppoffringar,
sen segern en gång var vunnen! Till och med de,
som voro fast beslutna, att deras land skulle ta
betalt, glömde sig — eller dolde sig med flit —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
