Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kvinnan - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 DEN FÖRSTA KVINNAN
— Det har vi hört så ofta, ropades. Det var inte
det vi ville höra. Tala om hur man behandlat er i
— Om ni vill eller ej, ska ni höra det ändå, sade
hon med en klang av sin forna energi i stämman.
Och ni ska få höra vad man tänker om er i Europa.
— Men hur var det med dårhuset ? Var ni där ?
— Jag har varit i Europa ett helt år, sade hon.
Varför avbryter ni mig? Ni bad mig ju tala.
— Ja, men om er själv!
Hon gjorde en liten men uttrycksfull gest, som
om hon fört undan ett fjun, blåst bort ett
stoftgrand.
— Att Europa hungrar, är inte det värsta, sade
hon. Men det har slutat upp att tro på någon annan
makt än våldets och följaktligen vänta de intet
annat än krig.
— Europa, framtida krig... Dick vred sina
händer uppe på läktarn. Den dåraktiga kvinnan
försummade ju sitt stora tillfälle att framträda som
martyr och hämnas genom ädelmod på sina
vedersakare. Hon hade ju kunnat återvinna hela sin
förlorade position, om hon skött sig. Men hör bara
sådana vanliga saker hon säger:
— Europa tror inte på sig själv längre. Och det
tror inte längre på oss.’ Bakom allt vad vi gör och
säger, ser man bara råa, cyniska bevekelsegrunder.
Man tror vi är en samling hycklare med hårda
hjärtan. Man beundrar oss för att vi med så gott
samvete kan begå grymma handlingar. Man
beundrar oss för vår förmåga att berusa oss med vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
