Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drottning Pettersson - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125 DROTTNING PETTERSSON
ligt ha sträckt vapen, och flickorna lyssnade till
varje ord av hennes mun som om de haft livslevande
mitt ibland sig en Karin Månsdotter, en Jenny Lind.
Endast doktorn var tyst, gjorde inga frågor, visade
ingen entusiasm. Det plågade henne.
— Varför skålar inte doktorn med mig? frågade
hon och gav honom en lång blick.
— Jag höll just på och höll ett litet tal, när fru
Ann-Charlotte kom, sade han och jag stod och
betänkte mig på att be om tillåtelse att fortsätta det.
Ann-Charlotte hade en stark känsla av att vad hon
än ville, det talet ville hon inte höra. Hon hade rest
hit för att hon inte kunde låta bli, för att hon ville
visa sin bil, sin apa, sin chaufför, väcka
uppmärksamhet, se ner på de andra, bli avundad av de andra,
de enfaldiga småjäntorna, som ingenting anade om
det fruktansvärda priset för bilen, apan, chauffören
och kammarjungfrun, som icke drömde om vad det
ville säga att känna skräck för en man, att bli tagen
och kastad och tagen igen. Men höra honom, som
kanske genomskådat henne, tala för den vita mössan
och den hägrande framtiden, det ville hon inte.
— Vänta ett ögonblick, doktorn, sade hon, jag
skall strax försvinna. Jag hör ju ändå inte med i ett
sånt tal, tillade hon och försökte le. Han kom ner
till henne och ställde sig vid vagnsdörren.
— Är ni ledsen för det ? frågade han sakta.
Hon skakade på huvudet.
— Man kan inte ha allt, sade hon världserfaret.
Jag valde själv min del. Ja, doktorn gjorde väl sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
