Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Vid midnattstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intensiva tänkande, som en hårdt prässad fånge någonsin hunnit
med. Bullret måste locka upp mannens kamrater nedifrån. Dem
måste han hålla från sig till hvad pris som helst. Men äfven om
han lyckades utestänga dem, vore det ju möjligt, att soldaten
endast vore afsvimmad eller bedöfvad, då han måhända skulle kvickna
till lagom för att skära af repet. Det fanns ingenting till hands,
hvarmed han kunde bindas, och tiden medgaf ej att skära ett
stycke af repet och åter göra fast det senare vid kofoten.
Han skulle ju kunna döda mannen, men den tanken jagade
han bort i samma ögonblick som den framställde sig. Ytterligare
två sekunder — då, just som han hörde männens hojtanden och
trampet af tunga fotsteg i trappan, böjde Bob sig ned, lyfte upp
den otympliga gestalten, och slungade den med en styrka, som
han själf icke trott sig om, ut i korridoren och tvärs för
trappans början.
Sedan rusar han tillbaka in i rummet. Han smäller dörren
i lås, rafsar till sig huggjärnet och drifver med hammarens
tillhjälp in det mellan det grofva ekvirket och dörren, så att den
senare spärrades. Af med rocken, af med västen! Han rullar
ihop dem och slungar dem ut genom fönstret. Han måste våga
hvad som helst nu. Sedan lägger han sig med benen uppåt i
fönsterfördjupningen och makar sig ut, ut — han håller
krampaktigt om repet, nu äro benen ute, kroppen följer efter. Är
öppningen stor nog? Han gör förtviflade knyckar, det är nätt och
jämt att det går — nu äro skuldrorna genom, han hänger i
luften, och det känns som skola armarna gå ur led.
Nu firar han sig utför, och hans fötter hitta repet; det
bultas och sparkas på dörren där uppe. Utför bär det, allt fortare
och fortare, medan muskelspänningen ökas för hvarje fot — utför,
ned i hvad som tyckes ett omätligt djup. Hans fötter röra vid
en framskjutande kant under ett fönster, och det bereder honom
lättnad för ett ögonblick; sedan fortsätter han utför igen och
vågar ej göra det allra kortaste uppehåll. Ändtligen, tungt
flämtande, med flådda och blödande händer, känner Bob ett par
armar, som stödjande gripa tag om honom, han släpper repet och
faller halft vanmäktig till marken.
Men detta slapphetstillstånd varar blott ett ögonblick. Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
