Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Nattlig rekognoscering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu hörde han ljudet af tung andhämtning förenadt med
buller och rassel, som om mer än en person flydde allt hvad
tygen höllo. Snubblande, fallande och åter resande sig upp
fortsatte Bob den vilda jakten: han måste till hvad pris som helst
veta, hvari denna nya fara bestod.
Slutligen, på ett ställe, där grottans tak betydligt sänkte sig,
uppfångade han en skymt af en mörk, manshög figur ej många
alnar längre bort. Den försvann genast inne i skuggan, men
uppspårades åter af facklan. Ännu vågade Bob ej skjuta, utan
störtade fram för att ytterligare förminska afståndet mellan honom och
den flyende gestalten. Nu vann han på den, dess steg tycktes
förtröttas — nu ropade han till den att stanna, annars skulle han
skjuta...
Plötsligt försvann den mörka gestalten alldeles som om den
sjunkit genom marken.
Bob tog ett par steg och ryggade sedan tillbaka, rysande af
fasa. Han kände ett kallt luftdrag mot sin kind, facklan brann
klarare. Han hade kommit ur grottan — och under honom
gapade en svart, tom afgrund. Han stod vid randen af ett bråddjup.
I samma ögonblick hörde han nedifrån djupet ljudet af ett
doft fall, och med en plötslig känsla af svindel ryggade han
tillbaka från kanten. Då förstod han, att hans fackla måste vara
synlig vidt och bredt, och efter att ha kastat ned den mot
klippgrunden stampade han ut lågan.
När han något hämtat sig från den häftiga sinnesrörelsen,
kröp han försiktigt fram till afgrundens rand. Här fanns ingenting
att se, utom en tunn strimma ännu osmält snö i en skrefva några
alnar längre ned, som bildade en gråaktig fläck mot det svarta.
Han reste sig, tog upp facklan, tände den, när han gått ett stycke
inåt grottan, och vandrade tillbaka dit, hvarifrån han kommit.
— Nå? utbrusto bägge damerna med en mun, när de sågo
honom inom en töcknig ljuskrets en stund innan han kommit
fram till dem.
— Vi ha varit så oroliga för er skull, sade fru Pottle. Ethel
höjde en lättnadens suck.
— Något eller någon var det i alla fall, sade Bob lugnt.
— En ryss?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
