Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Bob går i kloster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fann, att tolf af hans män lågo döda, medan dubbelt så många
voro sårade. Utan tvifvel hade mandschurerna lidit ännu svårare
förluster, men de voro i alla händelser så talrika, att deras antal
vida öfverträffade garnisonsmedlemmarnas. Ett förnyadt anfall,
företaget med samma häftighet som förut, måste drifva försvararna
från muren in i templet och boningshusen, alla bräckliga
träbyggnader, hvilka voro totalt odugliga som fästningsverk mot en
så manstark fiende.
Och Bob kände sig öfvertygad om, att ett nytt anfall
förestod. Tschang-Wo hade ej råd att vänta. De japanska
förtrupperna måste vara i antågande de skulle kunna passera platsen
hvilken stund som helst. Anfallet komme måhända icke att ske
under natten — mandschurerna hade obehagliga erfarenheter af
mörkrets faror — men i daggryningen kunde det helt säkert väntas.
Bob förstod, att när han nu hade föga mer än hälften af sin styrka
kvar, måste muren öfvergifvas. Fanns det någon möjlighet att i
den första dagbräckningen göra någonting, som skulle materiellt
stärka hans ställning?
Villrådig och ganska modfälld gick han tillbaka till abbotens
hus för att rådgöra med Kobo. Händelsen gjorde, när han steg
in, att skenet från en liten oljelampa kastade en stark reflex på
grammofonens blanka mässing. Med sin vida, klockformiga
mynning riktad uppåt ägde den en viss likhet med en mortel. Bob
undrade icke på, att abboten trott den sällsamma tingesten vara
något slags krigsattiralj, och han ertappade hos sig själf den
fåfänga önskningen, att den verkligen vore en kulspruta eller
någonting liknande.
Kobo såg hans ansiktsuttryck och klädde småleende Bobs
tanke i ord.
— Ja, det är synd, att den bara urladdar sig ord, sade han.
Bob stod orörlig. Han hade fått en idé — en idé, som
var så tokig, att han halft skämdes för den, men han kunde ändå
ej få den ur sitt hufvud. Hvarför inte? Förrän nu hade i
världshistorien ett tal visat sig kraftigare än det tyngsta artilleri...
Kobo och damerna iakttogo med nyfikenhet hans skiftande
ansiktsuttryck.
— Hvar är abboten? ropade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
