Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Tigerns kula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stycke från stigen upptäckte ett busksnår, som tycktes erbjuda en
jämförelsevis säker fristad, trängde han in däri, fann det djupare
än han vågat hoppas och beslöt att kvarstanna där under
återstoden af dagen.
Natten föll på. Himlen var klar och stjärnljus, och med
stjärnorna som vägledning återtogo de tre sin vandring, i det de
följde rent sydlig riktning. Hela natten vandrade de, med syn
och hörsel skärpta, men de sågo ingenting utom klippor och träd
och deras hemska skuggor, och de hörde endast vilddjurens svaga
lockrop.
I dagbräckningen befunno de sig nära toppen af en kedja
kullar, som höfdingen förstod måste ligga helt nära den stora byn,
hvarom de hört talas på värdshuset. Nejden var öde och vild;
här och där varsnade man några gräsbevuxna fläckar mellan
höjderna, och på skyddade sluttningar växte vridna och förkrympta
träd i glesa dungar. Men på denna breddgrad röja sig
vårtecknen sent, och landskapet företedde vinterns dystra färglöshet.
Efter att ha utvalt en plats, som af en klippvägg skyddades
för den bitande morgonvinden, unnade de sig några timmars sömn,
hvarunder de dock turade om att hålla vakt. Sedan åto de en
smula af sina medtagna förråd och anträdde därpå ånyo vandringen,
i det de höllo sig österut i ändamål att från klyftans ena sida
komma fram till bergfästningen. Bob hoppades, att Sing-Tscheng
hade kunnat föra honom direkte till denna punkt, men när
Ah-Sam föreslog honom detta, svarade tjuntjusen, att han aldrig
nalkats platsen från detta håll, utan endast något så när visste, hvar
den var belägen.
Omsider kommo de till ett rätt ansenligt vattendrag, som
rann från norr till söder. Bob antog, att detta måste vara den
fors, som flöt genom klyftan, och den ingaf honom hopp om att
vara på rätt spår. Han mönstrade vattenytan för att söka
upptäcka den dunkla färgning, som skulle angifva ett vadställe, och
vid en sådan punkt stannade de och bundo ihop sig vid
hvarandra medels videkorgarnas bärremmar för att hindra, att de
sköljdes bort af den starka strömmen.
Sedan de lyckligt och väl kommit öfver, vandrade de utan
att göra halt uppför den vänstra stranden, och ganska sent frampå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
