Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Nemesis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ni skall ju — komma ihåg — Takeo, min son i England. Nu
får jag hvila.
Han slöt ögonen och förblef tyst. Taru tog hans ena hand
och höll fast den; Bob höll den andra. Han bidade, bedröfvad
in i själen, sörjande öfver att Japan skulle förlora en son, som
tjänat sitt land så trofast...
Han tänkte på de långa timmar af kval, som denne hjälte
måste ha uthärdat — hungerns och törstens plågor, den ohyggliga
frestelse, som måste ha ansatt honom... Kobo hade varit förtegen
i fråga om detaljer, men så mycket förstod dock Bob, att han
skulle ha kunnat köpa sitt lif med att afslöja det sätt, hvarpå
japanernas hemliga tjänstgöring bedrefs.
Hvilken småsak det dock är, tänkte Bob, att oförfäradt möta
döden i stridens hetta — på ett ögonblick sker ju då öfvergången
från fullt lif till evig ro. Men att uthärda sådana marter, som
Kobo genomgått utan att svikta — därtill fordrades ett annat slags
mod, ett upphöjdare sinne, en större själ. Bob genombäfvades
af en känsla af sympati och beundran, större än han någonsin
erfarit, men samtidigt sved hans hjärta vid tanken på, att han ej
varit i stånd att afvända denna tragiska martyrdöd.
Kobos ögon öppnades långsamt. Med nästan ohörbar stämma
yttrade han på japanska några ord till sin tjänare. Taru böjde
sig ned mot golfvet och lade sin herres hand på sitt hufvud.
Kobo såg på Bob och ansträngde sig fåfängt för att trycka hans
hand.
— Det är farväl, sade han. — Jag går in i mörkret — som
är hvila. Farväl!
Bob förmådde ej tala. Det uppstod ett ögonblicks tystnad.
Den döende kämpade mödosamt efter luft.
— Taru, hviskade han. — Taru — sayonara!
Hans hufvud sjönk ned. Taru väntade några ögonblick;
därpå lyfte han sakta Kobos hand från sitt hufvud, reste sig
och sade:
— Hvila i frid, käre husbonde!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
