Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norska stämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
stad, som ännu lever med ett brusande liv — Visby
är en död stad av gamla Hansan. Men ruiner har även
Bergen mer än tillräckligt; efter branden för ett par
år sedan är ännu ingenting ordnat. De svartnade
stenhögarna ligga kvar över hela det breda bälte, som
härjats av elden, de människor som bodde där, driva nu
sina affärer i långa, låga träbaracker.
Att försöka karaktärisera bergensaren vore ett alltför
äventyrligt företag. Jag nöjer mig med att citera Henrik
Jaeger:
— Den östlandske vittighed er et tungt vaaben, der
maa föres med kraft; det parerer slet og det egner sig
kun til store udfald. Den bergenske vittighed er som
en vaever liden kaarde, der parerer brillant — og
forstaar at give modparten en liden flaenge samtidig med
hver eneste paré.
Som karaktäristisk för den västlandska kvickheten
berättar Jaeger den gamla bergenshistorien om
frälsningssoldaten, som på gatan frågar en man : ”Har du fundet
Frelseren?” — Ögonblickligen kommer svaret: ”Har
du mistet ham da, far?” — Bergensaren är säkerligen
Norges mest amerikaniserade människotyp, men av den
kultiverade amerikanska sorten, där det lätta,
glimmande humöret spelar över en grundval av gammal
anglosachsisk nykterhet och soliditet.
— Vi som har faerdets og set forskellig og set
Bergen og hvad som det angaar, vi synes vi er ikke
det Slag — så pass ödmjukt låter Knut Hamsun en av
sina hjältar, Benoni Hartvigsen, uttrycka sig. Och B.
Hartwich var ändå en omåttligt stor och mäktig man
— ja, i Nordland!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
