Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smälte tillsammans till en enda bild av blytung
fattigdom och träldom. Allt såg så tröstlöst, så hjälplöst
ut, där det bredde sig ut för mina ögon, drypande av
långsamt silande vinterregn.
Då såg jag, att dörren öppnades i Jonssons
stuga, och han själv kom ut på farstubron. Jag
hade redan gått ett stycke förbi, när jag hörde att
han ropade efter mig. Jag vände och krånglade mig
uppför den hala, dyvåta gångstigen, som för upp till
hans hem.
— Va ska en tro om kungen? frågade Jonsson så
fort jag hunnit fram.
— Fan vet!
— Nej, Gud vet! rättade han mig genast.
Ty läsare hade han varit i alla tider, det är
ju hans oförgripliga rättighet.
Och nu sitter jag inne i köket, som även är
verkstad, och hör honom tala om tidens bekymmer. Ordlös
annars och kärv brukar han vara, men i dag är oron
för stor. Skall kungen mot folkets vilja ge åt militären
allt vad deras "sakkunniga" begära? Det är ju
vansinniga saker, sådana herrar bruka komma med! Vem
ska betala det?
Han är mager och smal som en sticka, där han
står böjd över pressjärnet. Hans kropp är bara ben
och senor och gulblekt skinn, som sitter smetat fast
över alla knotor — ja, inte gulblekt heller, han är
smutsgrå i hyn utan att vara smutsig, det är den
ständigt undernärdes urlakade färg. De tunna
mustascherna och det stripiga, askbleka skägget är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>