Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Nej! Men leva ska jag. Mitt eget liv. Ensam
och utan dig, du förbannade! Många ha fått svida
för ditt svek emot mig. Kvinnor har jag inte skonat,
inte män heller. Men ingen kan säga på min rygg,
att jag någonsin öppnat min mun till en bön. Jag
tar vad jag behöver och låter andra skrika. Svek
och våld — mer har livet inte att ge. Har man
en gång lärt sig det, så förstår man nog att värja sig.
Nu ska du i elden, min vän! Du har legat på
min kropp och bränt mig genom hud och ben i
tjugu år snart — kan vara din tur nu att smaka
den sköna värmen, som bränner ner till aska allt
vackert man drömt. Vi ska väl göra i ordning ett
ordentligt bål åt dig, vore väl synd att låta dig ligga
och glöda i sura mörjan!
Han plockar torra kvistar på elden, och lågorna
flamma upp, heta och väsande av hunger. Så kastar
han dit brevet, det blossar upp, strålar som en
gyllene blomma, vrider sig runt och ligger som ett tunt,
svart litet sorgflor bland glöden.
Lågorna ha för länge sen sjunkit samman igen
i askan. Magne sitter ännu orörlig vid elden och
stirrar med öppna ögon in i skogen, där skymningen
mörknar allt tyngre.
Livet är ingenting att minnas — värst var det
så länge han var knekt; blev inte bättre, när
han själv fick befäl; han vämjdes till slut och gick
sin väg från alltsammans en dag. Det blev inte
stort bättre sedan, vad han än gjorde. Det yrke, han
lärt en gång, tålde han inte mer, det kräver en lugn
vilja och långa tiders samlade möda. Knektens
7. — Koch, Legend.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
