Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
sin sett en varelse, som velat det goda? Änglar
och sådant är ju bara inbillning — nej, varelserna
äro på ett helt annat sätt levande. Ser man noga
efter, så vimlar det av sådana runt omkring. Den
där stora stenen med ormbunkarna är alldeles som
gjord för varelserna att klättra på. De springa bort
och tumla i väg i mörkret utan att lämna efter sig
så mycket som ett brutet grässtrå. Ser man en
lång stund åt något håll, så försvinner plötsligt en
med fart i busken, han har stått och glott en lång
stund, utan att man lagt märke till honom — en
annan smyger undan bakom trädstammen. Det är
något annat, som rullar likt ett grått nystan in i
mörkret. Ett annat kliver långsamt fram, skrattar
till och är borta. Ett annat slinker ner i ett litet
svart hål och försvinner i jorden — men Jesus
Maria, vad är det som brinner?
Mellan några furustammar glimmade fram ett
stort, rött eldsken. Vad är det som brinner så stilla
— så nära — men högt uppe, tycks det —.
Han gick med stora steg rätt fram och i
förargelsen brydde han sig inte längre om att väja.
Satan också! att man ska bli som en käring på
gamla dar — och inbilla sig alla möjliga galenskaper
— inte ens kunna se, att det är månen, som stiger
upp där borta!
Ja ja, månen, det är en sak för sig, den kan ju
se tokig ut ibland, förstås, när den är så här stor
och röd och nära, men man vet ju vad det är i alla
fall. Det andra där inne i mörkret, det vet man
ingenting om, men att något lever där inne, det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
