Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
skulle han falla ihop och bli en vanlig liten
människa.
På det viset blev Magnes glädje över gossen allt
mer bitter. Frälsgive växte till en alltför tung börda
för honom. Och nyss hade den unge behagat svara.
Då visade sig, att allt vad Magne sagt honom under
dessa dagar var förspillt, Frälsgive hade bara roat
sig på hans bekostnad. Nu drev han öppet med
honom. Bitterheten jäste upp inom Magne, och en
farlig glimt tändes i hans ögon. Snygga kamrater
man får på sin vandring! tänkte han.
De gingo förbi en rad små halmtäckta hus, vilka
snart blevo till en hel liten slingrande gata, som
försvann i portvalvets mörker. Där stodo knektar,
de hejdade var och en, som ville in till staden.
Magne vek av vägen, och Frälsgive följde honom
längs en liten stig, som förde rätt in i den oordnade
hopen av små timmerkojor, där barn lekte eller
skreko, kvinnor grälade eller gräto, och män sutto
lata utanför dörrarna eller stodo tillsammans och
svuro med varandra. Slutligen kommo de fram
till en liten fri plats, som öppnade sig, höljd av
tovigt gräs, framför ett större hus av smutsgrå
lera med sparsamt insatta timmerbjälkar. Det reste
sig, två dignande fallfärdiga våningar högt, och
lutade ryggen mot stadsmuren för att få stöd; det
trasiga halmtaket nådde ända ner till den översta
fönsterraden. Utanför huset stodo några träbänkar
kring ett par jordfasta bord. Över husets dörr
hängde en grant utskuren och målad skylt med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
