Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
— Även detta vägrar du att återkalla?
— Ja! Gud hjälpe mig — detta kan jag inte
återkalla! utropade Frälsgive i ångest.
Hans eminens knackade i bordet med sin lilla
hammare av elfenben och vinkade häftigt, att
Frälsgive skulle bortföras. Dörren öppnades, några
knektar från biskopsgården ämnade komma in i
salen, men en ung man av furstens svit kom, fram
till Frälsgive, tog honom vänligt i armen och förde
honom bort till furstens tjänare, som stodo vid
dörrarna. Ögonblickligen drogo sig knektarna
tillbaka, dörren stängdes. Hans eminens sade med en
liten darrning av förbittring i rösten:
— Disputandum est!
Denna gång brydde han sig inte om att rätta sig.
Frälsgive såg sig förvirrad om i salen, där han
stod nere vid dörren. Mellan vaxljusen, som
brunno med raka, guldröda små lågor, såg han de
lärda männens ansikten, de hårdaste och mest
obarmhärtiga han någonsin sett — den självkära
lärdomens gift hade vanställt dem alla och
fullständigt bränt bort ur dem alla mänskliga känslor.
Först nu tycktes han förstå, vart han blivit förd,
och i vilken fara han befann sig. Han bleknade och
hade all möda att hålla sig upprätt, så darrade han.
Just då fick han se Magne. Den gamle vaganten
stod bland furstens tjänare och såg på honom med
kalla ögon. Inte en min ändrades i hans stenhårda
12. — Koch, Legend.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
