Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i87
Hans furstliga nåde och hans excellens kanslern
reste sig, de unga herrarna vid hovet reste sig, alla,
som sutto vid det gröna bordet, reste sig. Dörrarna
öppnades. Hans furstliga nåde gick ut med sitt
följe. En av de unga herrarna tog Frälsgive i armen
och ledde honom vänligt med sig bort. Innan
dörren stängdes bakom Frälsgive, hörde han
furstbiskopen säga med lättad röst, likt en som äntligen
får tala fritt sitt hjärtas språk:
— Disputandum est!
I en liten kammare satt fursten tigande vid det
halvöppna fönstret och hörde på skränet från gatans
folk, som samlat sig för att kräva Frälsgive
frigiven.
Vid ett litet bord satt kanslern med fjäderpennan
Iyftad som till hugg, medan han tyst ögnade igenom
ett papper han hade skrivit. Han kastade pennan,
slängde ifrån sig papperet — och brast i gapskratt.
— Ers furstliga nåde — ska världen aldrig bli
fri från dårar?
— Är det dem där nere du menar? frågade
fursten, mörk i blicken.
Kanslern rusade upp, och hans vackra, mörka
ögon strålade av en överlägsen andes klara
munterhet.
— Nej, nej, ers nåde! Människorna där nere
förstår jag väl, de ha rätt! De vilja komma ifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
