Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
De, som stodo närmast den öppnade graven, veko
skyggt tillbaka — där blev en liten fri plats.
En rörelse gick genom människomassan, man
gjorde rum för någon, som sköts framåt mellan de
grova kropparna och de otaliga, vilda ansiktena.
Nu kom han ut på den fria platsen vid graven, följd
av några andra, som höllo honom fast. Det var
Frälsgive, likblek och förstörd, med trasiga kläder,
hängande hår och en blick, som tycktes förlamad
av ångest.
Det blev dödstyst omkring dem. Allt folket i
kyrkan teg och väntade på undret.
— Här vilar hon, sade mästaren och såg på
Frälsgive med hårda, vilda ögon. Hon väntar på
dig — du svek henne, och du sviker den Gud, du
gav oss alla att tro på, om du inte hjälper henne
till ro och salighet.
— Mästare! svarade Frälsgive. Hör på mig!
Lyssna inte till din egen vildhet! Jag kan inte detta
— vad förmår en hjälplös människa mot döden?
Mästaren svarade:
— Du har givit oss den tron, att du har mer
makt än andra. Du har talat om Gud likt en, som
känner hemligheten. Den döda trodde, att du var
befriaren, Guds sons vän och kamrat. Du tog
hennes tro och hennes ära — och gav henne endast
skam och förtvivlan. Vi, som sågo hennes nöd i
dödens stund och hörde hennes osaliga jämmer, vi
veta, att medan hon ännu andades på jorden,
brändes hennes själ av helvetets eld. Du lovade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
