Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
ägo åtminstone den minsta lilla bit av en kropp,
som var så uppfylld av helig kraft — för så vitt
Frälsgive hade kunnat göra det underverk de
fordrade och visat sig besitta den kraft, som ingen av
dem kände sig äga, men alla trodde sig behöva för
att kunna leva sorglöst som djuren på jorden och
sedan för evigheten saligt bland änglarna i Paradis.
Men nu hade Frälsgive inte kunnat vara dem till
den ringaste nytta, han hade bara lurat dem och
bedragit dem, hans liv var värdelöst, hans kropp
ägde ingen kraft, som kunde brukas till ett allvarligt
och förnuftigt ändamål. De läto honom därför gå
med skammen och nöjde sig med att förbanna
honom.
Mästaren öppnade den lilla sidoport han hade
nycklarna till och gick med gossen och sin hustru
ut i det fria. Därutifrån stängde han porten med
dubbla lås.
Magne satt på byggnadsställningen över massan
av huvuden. Där såg han hela uppträdet vid graven
— och med undrande, nästan förskräckta ögon
följde han Frälsgive, som slutligen i frid gick bort
med de båda gamla, som stått honom efter livet.
Jaså, han är i alla fall så stark, gossen! tänkte
Magne.
Länge isatt han där, hopkrupen på ställningen,
och grubblade över detta. Med rop och sorl drogo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
